HeaderAD

Debut som traillöpare

Nu kan jag ändå våga kalla mig för traillöpare. Jag har debuterat på ett riktigt traillopp. Som en del i uppladdningen inför Ultravasan 45 kände jag att jag ville prova på ett riktigt traillopp. Valet föll på Kolmårdsrundan den 7 juli 2018.  Eftersom familjen skulle följa med som hejarklack fick 6 km bli en lagom debutdistans.

Jag visste med mig att jag inte alls är tränad för denna kortare distans. Men mitt fokus låg inte på prestationen i sig, utan på upplevelsen av att ha sprungit ett traillopp. Det gjorde att jag inte heller hade några tydliga planer på hur jag ville lägga upp loppet. Jag visste att första halvan skulle vara rätt så tuff, både tekniskt krävande och med rejält branta lutningar. Den allra första delen gick dock ett varv på fotbollsplanen, för att sprida ut fältet innan vi kom fram till skogen. Jag valde därför att lägga mig relativt långt fram, bland den första tredjedelen och hålla ett rätt så högt tempo inledningsvis.

Det regnade lätt och temperaturen låg runt 17 grader. Det var rätt så optimala löparförhållanden. När vi nådde skogen hade fältet dragits ut rejält och jag fick rygg på en pappa och som coachade sin son. Det gjorde att jag också fick värdefulla tips på de bitvis mycket hala klipporna. Pappan ropade ”håll hitåt”, ”ta det försiktigt där” och jag spetsade öronen. Det var några rejäla stigningar under de första kilometrarna, och det blev gång uppför. Det var till och med rep uppsatta som hjälp på något ställe. Men stigningarna var dock inte särskilt långa, bara väldigt branta.

Den smala stigen gjorde det svårt att springa om och det hala underlaget gjorde att jag inte heller riktigt vågade. Men efter de första tre kilometrarna, och efter att ha passerat en enastående vy över Bråviken – och därmed fått belöning för uppförslöpningen – väntade mer lättsprungen terräng. Jag hade redan inledningsvis bestämt mig för att inte stanna vid vätskekontrollen och här tog jag en hel del placeringar. Fortfarande erbjöd banan en del klippor, men det var mindre stenigt och färre rötter. Jag fick en bra rygg som höll ett stabilt, om än ganska lugnt, tempo.

Det gjorde att jag fick ett par riktigt behagliga kilometrar. Vristerna kunde vila och flåset komma igen, samtidigt som tempot gick upp. Därpå följde några rejält branta utförslöpor. Också här var det berg i botten, vilket gjorde det halt. Jag kände mig osäker på hur mycket mina skor klarade av och tog det försiktigt och tappade några meter på min rygg. Men så fort det blev plant igen tog jag snabbt igen dessa.

Med en kilometer kvar blev vi omsprungna av en tjej, och jag kände att jag hade gott om krafter kvar. Jag valde efter ytterligare några hundra meter att springa om min trygga rygg och fortsätta framåt på egen hand, i eget tempo och kunde öka tempot när det återstod 500 meter. Skymtade fotbollsplanen, ökade på tempot ytterligare, och sprang om en man och fortsatte spurta mot mål. Där var Lilla och Stora och hejade entusiastiskt vilket fick mig att ta ut det sista över mållinjen.

Detta gav absolut mersmak. Nästa år kommer jag nog att satsa på att springa halvmaraton- eller maratondistans istället. För trots allt är det längre distanser som jag föredrar. Här kände jag ju att jag lagom börjat komma igång,  och så var det slut. Trots det tror jag att det här var en bra början trailkarriären. Det var ett trevligt, småskaligt arrangemang, med härlig stämning, bra logistik och utmärkt service. Tack till arrangörer och funktionärer!

http://www.kolmardsrundan.se/

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X