Alltsedan drabbningen med Rockman swimrun förra lördagen har jag vilat. De första dagarna vilade jag högst frivilligt eftersom det kändes som att det var precis vad kroppen behövde men sedan gick vilan över i något mer ofrivilligt.
Rockman är ett lopp där det är brant, både uppför och utför och det ger sig tillkänna dagarna efter loppet. Vaderna skriker av alla positiva höjdmeter och framsida lår av motsvarande negativa. Efter ett par dagar såg jag framför mig att jag skulle komma igång igen men livet med barn kom emellan och vi stack till Kolmården och roade oss istället. Så kom fredagen och nu skulle jag minsann äntligen få springa igen. Kroppen ville annorlunda och jag vaknade med årets migränanfall.
Försökte med alla tricks och knep att få huvudvärken att släppa men det var bara att inse att jag var besegrad och knockad. Ofrivillig vila är aptråkigt när det enda man vill är att få leka swimrun med sina kompisar en vacker sommarkväll medan barnen hänger på stranden.
Kan knappt minnas när jag senast vilade en hel vecka från all träning och i mitt fall känns det alltid som jag vilar mig ur form snarare än i form när jag inte tränar på någon vecka. Vet att det är det mentala som spökar och att det är något jag aktivt måste arbeta med för att inte hamna i negativa tankemönster. Ofta räcker det med ett par träningspass för att jag ska vara tillbaka på banan och det kan vara något jag behöver påminna mig om.
Ikväll kom jag i alla fall äntligen ut på mitt efterlängtade pass och som en kalv på grönbete älskade jag varje steg på min runda. Att få springa en sommarkväll i närheten av vatten och längs grönskande ängar med kor, hästar, får och getter är sann lycka för mig.
