Jag funderar sällan över om det är blött ute när jag har siktet inställt på att springa. Men visst tar det emot ibland när det öser ner eller regnar i sidled. När det är omöjligt att värja sig oavsett vad man klär på sig. Ofta handlar det bara om att gilla läget och acceptera att man kommer att bli blöt vilket sällan är ett problem så länge man rör sig.
Sedan finns det såklart gränser för hur kul det är att klafsa och plaska fram. Häromdagen tog jag mina pigga sommar-Kinvara med mig ut men ångrade mig när jag efter två kilometer körde en tjock lerinpackning på ena skon. Hade Årstaviken i närheten och stoppade ner fot (och sko) vilket sannolikt räddade upp situationen något.
Fick även ett överraskande hinderpass när jag idag bestämde mig för ett banpass på Zinken. Vet att Zinken spolas på vintern och blir isbana men det brukar gå att springa runt hyfsat bra ändå. Idag var det dock både rörliga och fasta hinder som mötte mig när jag skulle köra mina 4x4 min. Jag fick krydda passet med vattenpassage, kryssande mellan kravallstaket och stapplande barn på skridskor. Vid sådana tillfällen ränker jag att det är tur att jag inte är så noga med att allt ska vara perfekt. Bara att anpassa sig och köra.
