De senaste helgernas långpass har gått på samma slingor och detta av följande anledningar:
- Det är trevligt i skogen
- Det finns backar
Att det är trevligt i skogen är ett hyfsat lätt argument att köpa. Det är vackert, rofyllt, tyst och allmänt härligt. Att det finns backar är något som skulle kunna få den mest luttrade långpasslöparen att välja en alternativ rutt. Långpass ska ju vara lugna, långa och sköna.
Men, ska man springa lopp med oändligt många höjdmeter så gäller det att omfamna backarna och hitta tillfällen att spendera tid där. Tvinga sig själv att kapitulera inför den avsky backar kan generera och bli vän med dem (backarna) istället.
Min haltande backlöparvänskap började med avsky. Jag fick blodsmak i munnen och stod och hulkade efter varje backe. Jag ville dö efter varje vända och kunde generera tillräckligt med ångest för att driva ett litet kraftverk inför tanken på backar jag visste väntade under mina pass. Det var då jag bestämde mig för att faktiskt övervinna min backfobi. Detta gjordes genom att jag tvingade mig själv att springa backe en gång i veckan under en period. Det fick gå exakt hur långsamt som helst uppför men backen skulle övervinnas i löpliknande lufs och utför skulle jag springa.
Jag insåg ganska snart att jag aldrig skulle älska backar uppför. Det är som att jag inte lyckas syresätta kroppen och oavsett hur mycket backe jag tränar så balanserar jag på en fin mjölksyragräns i varenda backe. Jag blir helt slut även om jag knatar i slowmotion. Jag kan inte gå fort. Kan. Inte. Gå. Fort.
Det jag lyckades med var att sluta förakta och avsky backarna. Vi är inte bästisar men vi är bekanta och lite tjena tjena hallå med varandra. Och det underlättar när man ska springa lopp med många backar.
Det jag även insåg var att jag faktiskt tycker om utförslöp. Jag älskar farten och att släppa bromsen. Och jag är sällan rädd.
Så för att träna långpass i kombination med backe så händer det att jag springer till en backe, harvar ett antal vändor upp och ner, springer en slinga på platten, harvar ytterligare ett antal vändor i backen och sedan springer hem.
Inför Rockman swimrun 2016 hade jag och Sofia några episka pass i Väsjöbacken där vi sprang ett varv på något av löpspåren runt backen (några km). Tog ett gäng vändor i backen. Sprang bort till hoppbacken och knatade upp och nerför trappan bredvid backen ett gäng gånger. Sedan upprepade vi hela proceduren ett antal varv. På så sätt blev det inte bara ett rejält långpass utan även många höjdmeter och ett par spagettiben till kvällsmål.
