Efter en vecka i tröttkoma, följt av intensivt julfirande så har jag äntligen levlat upp, tagit mig i kragen och gett mig själv en spark i baken. Jag har trailat och satan i gatan vad det var härligt. Insikten att jag har saknat skogen blev om möjligt än mer uppenbar.
För ett år sedan var jag ute rätt mycket i skogen och det tack vare att jag då hade sällskap. Nu saknar jag trailkompis och då blir det inte fullt lika många äventyr och det kan jag sakna. Samtidigt kan jag ibland njuta fullt ut av att få vara ensam i skogen. Få vara i tystnaden och stillheten och bara ta in lugnet som råder.
Jag är nog något av en njutningslöpare. Jag tycker om att stanna upp och fota och ta in intrycken. (Ska jag vara ärlig kan jag även njuta av att komma in i ett flow och få rulla på i ett högre tempo ibland också.)
Jag jagar dock sällan (aldrig) tider och det beror helt enkelt på att det inte är en drivkraft för mig. Vissa människor triggas av att jaga pb eller att vara bättre än kompisen. Jag sållar mig inte till den kategorin. Det är såklart kul att utvecklas och ett pb är alltid ett pb. Men det är inte där min drivkraft finns. Jag vill att träningen ska vara lustfylld. Att den ska få mig att känna mig stark. Att den ska ge mig smak på livet och få mig att uppleva även i det lilla.
Tyvärr påverkas jag ibland av att andra väljer att tävla mot mig. Jag har svårt att ha distans och hålla det ifrån mig och ibland får det mig att högst ofrivilligt dras in i tävlingen. Som inte ens är min och det här är därför något jag behöver jobba på.
Till syvende och sist är vi som människor så otroligt olika och jag tror att det är nyttigt att ibland rannsaka sig själv. Vad motiverar just dig och vilken är din drivkraft?
