Jag får ibland kommentaren att jag verkar springa så mycket och ja, jag springer sannolikt mer än vissa och kanske till och med mer än många. Det betyder inte att jag är varken bättre eller sämre än någon annan som springer men jag får ibland en känsla av att det jämförs. Det jämförs tider, antal pass, längd på passen och så vidare. Som om ett visst sätt vore mer rätt än något annat. Så är det inte.
Jag springer för att det är ett av mina intressen. Ett intresse som alla andra. Någon ägnar sig åt foto, någon annan åt fågelskådning eller hästdressyr. Jag lägger tid på mitt intresse eftersom det skänker mig glädje.
Jag vet att det finns många som drivs av att jaga egna eller andras tider. För mig har det motsatt effekt och tar effektivt död på all motivation och lust. Än värre blir det när någon bestämmer sig för att tävla mot mig. Det är då barnet i mig vill stampa i marken och skrika att jag inte är med och tävlar. Urfjantigt, I know.
Jag har med andra ord en ganska tillbakalutad syn på min egen löpning (för det mesta) och tycker att ett kort och behagligt pass är bättre än inget pass.