Det är så galet mörkt ute den här tiden på året. Speciellt när den där härliga vita snön knappt hann landa på marken innan den förvandlades till slask i Stockholmsområdet.
Försöker hålla motivationen upp och springa trots mörkret ute. Ibland haltar motivationen och jag hamnar i soffan istället. Men må så vara. Vissa dagar kanske är sådana dagar där soffan, en kopp te och en mysig filt är precis det man behöver.
Fick mig något av en tankeställare i veckan och kom fram till att det blir en fjällmara nästa år. Har varit sugen på att springa i fjällen sedan jag besteg Keb för några år sedan men har inte haft driv eller möjlighet att komma iväg. Nu är jag ett steg närmare i och med att jag i dagarna klickade iväg en anmälan till Idre fjällmara, 45 km.
Vad var det då för tankeställare jag fick. Jo, jag fick frågan vad som ger mig energi och vad jag vill. Vad får det att pirra och vad får mig att känna glädje. Vad gör mig lycklig. I den vevan frågade jag mig själv hur motiverad jag är att köra Ironman Kalmar nästa år (som går helgen innan Idre). Svaret var ett väldigt tydligt, inte alls särskilt motiverad. Känner mig varken triggad, glad eller positiv inför det. Det känns bara jobbigt och bökigt. Som ett måste. Något jag förväntas göra eftersom jag gillar utmaningar och långa lopp.
Men samtidigt tilltalar det mig (just nu) lika lite som Vasaloppet och Vätternrundan och varför funderar jag då ens på att göra det. Var ligger det vettiga i att plöja ner träningstid på något jag inte tycker känns lustfyllt. Näe, jag vill göra sådant jag gillar. Som känns roligt, busigt och galet. Så nu får Kalmar stå tillbaka och jag satsar på att få njuta av fjällen istället.