Senaste veckan har jag haft två löppass som varit av liknande karaktär men med väsensskilda upplevelser.
Mitt första pass gick i -11 grader och jag mötte totalt noll andra löpare. Eller jo, jag mötte en elitlöperska i omklädningsrummet på jobbet. Med istappar i ögonfransarna och en stelfrusen buff så hade jag ändå en känsla av att vara stark. Kanske handlade det om att känna sig oövervinnlig av känslan att det bara var jag och eliten som var tokiga nog att lunchlöpa samma dag som Stockholm bjussade på kallaste dagen hittills under 2018. Oavsett vad så var det ett pass som stärkte mig och jag gick rakryggad resten av dagen.
Senare i veckan bestämde sig någon högre löparmakt att det var dags att plocka ner mig på jorden igen. Tillsammans med Patrik stack jag ut för ett kortare pass i närmsta skog. Efter en kilometer var jag tvungen att stanna och hulka i en backe när pulsen löpte bananas trots att tempot var åt det blygsamma hållet. Efter två kilometer var jag tvungen att stanna, stampa i marken och skrika ur mig lite svordomar eftersom jag var arg som ett bi på hur pissjobbigt det var att springa. Patrik, som vid det här laget börjar få kläm på alla variationer av uttryck som kommer över mig när jag springer, la sig lugnt före mig och höll ner tempot så att jag fick lugna ner mig och mitt skenande godståg till puls. Det är minst sagt värdefullt att ha med sig lugnet själv som kan smitta av sig på mig. Återfick fattningen men surade ur (i det tysta) när kroppen fortsatte freaka ur vid minsta motlut.
Ibland är det inte helt lätt att förstå sin egen kropp men jag försöker påminna mig om att jag är oändligt tacksam för att den står ut med alla tokigheter jag drar med den på.
