För två år sedan gjorde jag mitt livs första ultra, Hallands Ultra 50K. Ett lopp som innebar en vändpunkt för mig som löpare. En vändpunkt och insikt på flera sätt. Inte bara för att jag satte ett nytt personligt distansrekord och lärde mig att jag är en uthållig löpare. Utan ett lopp som fick mig att inse vad själva löpningen betydde för mig, VARFÖR jag springer. Och som fick mig att inse att allt inte handlade om att springa så fort som möjligt och att jaga tider. Jag upptäckte att det fanns något mycket större än så. Jag upptäckte tjusningen med ULTRA!

 

Det började redan på parkeringen innan vi skulle hoppa på bussarna till starten. Alla deltagare fick en personlig hälsning på sitt startkuvert, med en lyckönskan eller ett ”välkommen tillbaka” eller liknande. Kanske en liten gest i mångas ögon, men där och då kändes det fantastiskt att arrangören hade lagt ner det där lilla extra för att visa att de brydde sig om oss löpare. Det gav också en känsla av familjär sammanhållning som genomsyrade hela arrangemanget, något jag och mina löparvänner har återkommit till vid flera tillfällen. Både direkt efter loppet, men också nu, två år efteråt.

Hjältar

 

Nästa gest kom när det var några minuter till start och en del löpare var oroliga över att de inte skulle hinna med ett toabesök först. Då tar en funktionär fram en megafon och ropar att ”ta det lugnt, vi skjuter på starten tills alla har hunnit med att gå på toaletten”. Men hallå!! Vilka hjältar! Snacka om känsla för att löparna ska få en så positiv upplevelse av loppet som det bara går. Det kostade bara 5-10 minuter extra men gav positiv energi till ett helt startfält.

Under själva loppet sedan kom så en av de stora anledningarna till att jag älskar ultralöpningen framför de kortare distanserna. SAMMANHÅLLNINGEN! Det spelar ingen roll om du är elitlöpare med sikte på pallplats, eller om du är glad motionär med ambitionen att ta dig i mål. Alla är lika mycket värda. Alla delar samma upplevelse och plågor. Vi stöttar varandra när det går tungt. Vi gläds åt varandras framgångar och peppar varandra i spåren. Egenskaper som sällan visas upp under millopp eller halvmaror där man målmedvetet rusar fram med vässade armbågar för att plocka några extra placeringar i resultatlistan.

 

Delar en upplevelse

 

Jag har sprungit Göteborgsvarvet och Lidingöloppet vid ett flertal tillfällen. Men aldrig att jag har mötts av sådan gemenskap i spåren som under Hallands Ultra och alla andra ultralopp jag har ställt upp i. Begreppet sociallöpning förekommer vanligtvis bara i träningssammanhang, men passar utmärkt som beskrivning av ultraloppen. Man springer och småpratar tillsammans med bekanta och tidigare obekanta löpare, och vips så har det gått 10-15 kilometer. Är någon trött eller har ont är det alltid någon medtävlande som stannar till och kollar så allt är ok. Sammanhållningen och gemenskapen är den gemensamma nämnaren för alla ultralopp. Vi delar en upplevelse snarare än tävlar mot varandra, och vi hjälps åt att göra upplevelsen så positiv som vi bara kan.

En viktig funktion under loppen är funktionärerna utmed banan. Under ultralopp serveras vanligtvis både mat och dryck, vilket är ett måste för att man ska orka springa 5-10 timmar eller mer utan att behöva bära med sig en större buffé på egen hand. Halmstad OK som arrangerar Hallands Ultra har, trots att loppet bara har funnits i tre år, lyckats bygga upp en väldigt bra organisation. De har skapat en familjär stämning i startområdet, utmed banan och i målet. En känsla av att de verkligen bryr sig. Vid varje kontroll behandlas man som om man vore en bästa vän på besök, och när man går i mål får man en bamsekram som välkomnande.

 

Naturskönt

 

Den andra anledningen till att jag älskar ultralöpningen är att loppen oftast går i vackra, natursköna miljöer. Jag springer mycket hellre i skogen eller på en slingrande stig utmed kusten, än inne på gatorna i en stad. Miljön på Hallands Ultra fick mig att falla pladask. Från naturreservatet i Möllegård, utmed kusten ner mot Tylösand, genom den vackra rhododendronparken och via Prins Bertils stig in mot centrum. Sedan ut på andra sidan om Halmstad centrum, via lummiga stigar längs med Nissan, vidare upp till Kanebergs urskog. Miljöer som man bara vill stanna upp och föreviga med kameran, men som sällan kommer till sin rätt på ett platt fotografi. Det finns såklart natursköna kortare lopp också, men där får man ju inte njuta lika länge...

Om en knapp vecka är det dags igen. Då står jag på startlinjen för tredje gången i detta lopp som blivit ett måste i loppkalendern. Ultralöpning för mig handlar inte om att jaga tider, utan om upplevelsen när jag springer. Men lite tävlingsinstinkt finns ju trots allt innanför pannbenet, och det hade ju varit kul att förbättra min egen tid från ifjol. Så önska mig lycka till – om den här värmen håller i sig lär det behövas!!