Tävlingsdags igen, Härskogen Terräng 18,5 km vankades (tidigare Lerum Vildmark). Har inte riktigt blivit klok på vad som har hänt. Lerum Vildmark som jag har sprungit flera gånger tidigare, ett lopp jag blivit riktigt förtjust i, gjorde de ju en hel del reklam för tidigare år. Härskogen Terräng visste jag inte ens om förrän en vän som orienterar upplyste mig om loppet. Det står som "ett alternativ" till Lerum Vildmark och de informerar om loppet på Lerum Vildmarks hemsida (samma orienteringsklubb som ligger bakom det). Bansträckning mm skulle dock vara mer eller mindre identisk var det utlovat, så jag slog till. Jag skulle egentligen ha sprungit Livigno SkyMarathon var tanken, men det drog iväg lite väl kostnadsmässigt och var rätt tråkiga flyg ner med långa mellanlandningstider mm. Äh, vad är ett lopp i Italienska alperna när jag har Härskogen utanför husknuten!?
Väl på plats så kändes det som färre löpare och mindre publik mot för tidigare Lerum Vildmark, men nåja, jag ville bara köra en tävling som ett bra träningspass. För en sak är säker, jag kan inte ens komma i närheten av samma kvalitet på ett långpass om jag springer ensam. Springer jag själv så stannar jag och fotar, medan om jag kör en tävling så vägrar jag släppa ryggen på löparen framför oavsett hur vacker naturen är.
Min uppladdning inför loppet blev väl halvbra, då jag drog ut och vandrade en sväng igår med packning och tält och övernattade vid en fisketjärn med rätt sent nattfiske. Därefter höll djuren i omgivningen mig vaken resten av natten, med allt från hoande till tjoande. Fick en timme sömn innan det var dags för morgonfiske. Det visade sig att sömnbristen skulle straffa sig under tävlingen. Jag hade verkligen svårt att fokusera på rötter/stenar när det gick fort utför.
Loppet började med en "lagom" sträcka elljusspår på knappt 1 km. Det är perfekt, jag vill inte springa lopp som börjar med 5 km grusväg och man är uttråkad efter 25 minuter. Jag släppte 5 km och 10 km-klasserna framför mig då jag inte ville ryckas med i klassiskt 4-tempo, utan istället försöka lägga mig på runt 6:30-tempo kanske och hålla det jämnt och fint i nästan två mil. Jag sprang utan vätska och med bara en gel och tänkte att jag tar lite sportdryck i depåerna då det var varmt även idag (dock så fläktade det så jag blev aldrig överhettad).
Plockade folk redan i första uppförsbacken (jag börjar fanemig bli en bra uppförslöpare), men lyckades inte plocka en tjej som började fartöka strax framför mig på krönet. Sedan låg vi i singletrack, men hon växlade tempo något kopiöst. Allt från 5:30 på raktsträcka till 12-tempo i minsta lilla uppförslut. Jag kom ikapp henne i varje backe och hamnade precis på hälarna på henne, men sedan fartökade hon innan jag kunde ta mig förbi. Efter 1 km till så såg jag min chans då jag visste att vi hade en lång uppförsbacke och räknade med att hon skulle falla ner på 12-14 i tempo (promenad). Jag tempoväxlade och sprang om (i uppförsbacke, yay!). Mycket riktigt så lämnade jag henne + en till löpare långt bakom - men jag hade ingen framför mig. Sprang på riktigt helt ensam nästan resten av loppet. På gott och ont, det var skönt att hålla mitt eget tempo, men jag tappade lite av tävlingskänslan.
Vid en vätskestation såg jag en löpare längre fram och det skulle visa sig att även honom lyckades jag ta i en uppförsbacke genom att bara mata på med korta steg, blicken höjd och en stor portion tjurskalle. Han hängde kvar ett tag bakom mig, så jag ökade tempot lite till för att skaka av mig honom. Vätskestationen för övrigt hade bara vatten, vilket jag totalt missat. Jag som är storsvettare sommardagar kommer alltid i mål med fullt med saltutfällningar på huden och i kläderna. Jag skulle ha tagit med mig åtminstone saltat vatten själv eller sportdryck.
Jag snålade kanske lite med gel idag, skulle ha tryckt en tidigare, men å andra sidan såg jag mest loppet som ett träningspass. Gelade strax efter 11 km, men det tog nog en kilometer att få ner den då jag fick rätt bra med uppstötningar samtidigt. Kom ikapp ännu en löpare, men han var lite lurig. Han drog av tempot och började promenera, så jag joggade förbi honom och vi hejjade/peppade varandra. Sedan började han springa direkt bakom mig, en meter bakom bara. Där kom tävlingsskallen fram, även om jag kände att jag inte var i form för att springa SÅ fort. Han skulle dock inte få ta rygg på mig! Som i Monty Pythons Holy Grail; "NONE shall pass". Sagt och gjort så matade jag på kanske lite väl hårt för att skaka av mig honom, bland annat på en grusväg som vi kom ut på där jag kände att farten slet lite onödigt hårt på benen och jag visste att det var stökig terräng som väntade snart igen.
Drog av på tempot lite när jag kom in i terrängen och allt gick bra fram till ca 15 km, då jag kände vaga krampkänningar i båda vaderna. Jag visste att trampar jag snett och sträcker ut vadmusklen, då slår den i lås i full kramp. Försökte ändra löpsteg mm, men fick inse faktum och dra ner på tempot sista biten. När jag väl kom ut på elljusspåret så såg jag att jag hade kunnat klara sub 2 tim om jag bara inte hade haft krampkänningarna. Nu var det 6st mindre backar kvar - dock med skaplig lutning, inte minst den sista in i målfållan. Jag såg rätt snabbt att jag tappade till 9:30-tempo i uppförsbackarna och att det var omöjligt att köra så hårt sista 2 km. Däremot fick jag målgångskänsla när det var raksträcka och nedförsbacke och tryckte upp kroppshållningen och matade på riktigt bra. Skönt att få blåsa på i 4:20-tempo bitvis.
Jag stod dock för årets tjejskrik när jag plötsligt 1 dm framför högerfoten såg en lång huggorm. Jag tror båda mina fötter lämnade marken och sprang i luften i något slags försök att undvika trampa på ormhelvete och där någonstans så tog jag full poäng som falsettsångare innan jag passerade utan att få ett bett.
Sista uppförsbacken kom och jag lät flåset ljuda när jag matade på stadigt och stabilt hela vägen in i mål. Någon kommenterade "men titta vad stark han är!" vilket är exakt den kommentaren man vill få efter nästan 2 mil ute i terrängen och kommer till en backe som är som en vägg. Det var dock inte mycket publik kvar i mål mm, så jag saknade lite mer av publiktrycket och tävlingskänslan denna gång. Det jag däremot fick precis som på Lerum Vildmark var en stor portion terräng- och traillöpning, där delar av sträckan gick på i praktiken nästan helt obanad terräng eller banad i form av att man röjt lite sly men där ingen stig fanns. Sjukt bra snitslat även denna gång, troligtvis det bäst uppmärkta lopp jag någonsin sprungit.
Skapligt nöjd med min insats. Med en snittpuls på 168 (av 202), så har jag legat nästan lite för bekvämt, men därmed blev det ett bra träningspass och slet inte för mycket på kroppen och jag gick aldrig in i riktig kramp. Det enda jag glömde som utkräver fler falsettpip från mig idag, är att jag glömde tejpa nipplarna även detta pass. Alltså bröstvårtorna känns som om de glöder. Jag måste göra i ordning en checklista till mig själv inför långpass och tävlingar för jag glömmer alltid något.
