HeaderAD

Myspass på trollstig istället för Skatås Ryggar

Myspass på trollstig istället för Skatås Ryggar

Är fortfarande inte helt återställd efter att jag blev sjuk på Mount Everest förra månaden, där lungorna och luftrören tog stryk av luftrörsinfektion som i sin tur utlöste lungödem som också förstör lite invändigt i kroppen. Förra helgen körde jag några testpass, men det utlöste hosta efteråt även om det kändes bra innan. Det faktumet ihop med värmeböljan vi har nu, gjorde att jag avstod från att tävla och köra skiten ur mig i Skatås Ryggar idag. Jag är SÅ revanschsugen rent mentalt att jag vill tävla allt just nu. Det är frustrationen över att jag inte nådde toppen på Everest under mitt andra försök, som gör att jag mentalt sett kokar nu. Vill springa skiten ur kroppen, pressa mig långt över mina egna gränser och få känna total utmattning, men framför allt en målgång. Jag saknar just nu känslan av att få gå i mål. Att hamna på ett sjukhus i Kathmandu istället för att få fota en toppbild, är inte att gå i mål.

Jag valde istället efter en hel dags snickrande på huset att bara ta några kilometer hopp och lek i skogen och prova luftvägarna ikväll. Började på en stig som jag har sprungit någon gång innan och gillade, men vek även in på två sidostigar som jag hittade bara för att se åt vilket håll de gick. Fördelen med pulsklockan och gpsfunktionen är att kunna sitta hemma sedan och titta på kartor och försöka lista ut var en stig leder och fundera på nya upplägg.

Det blev en kortare runda bara, men vilka magiskt mysiga stigar det var! Sådant här är jag kräsen på. Jag vill 1) inte se bebyggelse eller bilvägar och 2) inte att stigarna är så väldans preparerade. Lite spångar har jag inget emot, det kan bara vara skönt att få sträcka ut benen lite som omväxling till stökig terräng, men i vissa motionsområden så har de öst ut grus mm och i praktiken är det inte längre en stig man springer på, utan en grusgång. Stenhårt och tråkigt. Jag sätter sällan min fot i klassiska motionsspår som ”Skatåsåttan” här i Göteborg. Elljusspår som är precis som att springa på asfalt. Otekniskt och stenhårt. Hade lika gärna kunnat vara asfalterat.

Nej passionen för just traillöpning och att springa på stig är för mig att jag faktiskt glömmer bort att jag springer. Hjärnan arbetar med blixtersnabba mikrobeslut som styr fotnedsättning, vägval, söker av hinder osv, samtidigt som jag då och då försöker stanna upp och titta och njuta av naturen (det är något med mig och sjöar, när jag ser en sjö måste jag stanna och fota). Hela det mentala arbetet och det omväxlande löpsteget är det som har gjort att jag blev totalt såld på traillöpning. Än så länge har jag inte hittat någon annan motionsform som erbjuder samma stimulans och där jag kan springa länge och knappt inte förstår att jag just springer eller är trött, bara för att jag är upptagen med själva löpningen i sig…

 

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X