Ibland brukar jag skämtsamt säga att jag springer för och på grund av mina två barn.
Dels för att behålla hälsan och kunna vara kvar här med dem så länge som möjligt och å andra sidan för att komma ut och få den beryktade 'egentiden' men det finns nog fler anledningar än så.

Jag har ingen som helst idrottslig bakgrund, snarare tvärtom. Jag börja springa 2012 (efter att då varit tobaksfri i 2 år, räkna ut när jag fick mitt första barn...) och så sant som Instagram är mitt vittne så sprang jag min första halvmara 2013. Lite började det som jag tror för många, med en distans i taget.

Du börjar trevande med ett Blodomlopp, fortsätter med ett Tjurrus och avslutar med att löpa över Västerbron två gånger. Här är det många som nöjer sig, man har visat för sig själv (och för andra) att man klarar av det. Eller så har man otur och får en skada som gör att man lägger av eller bara tröttar. Här fortsatte jag, för mig blev löpningen ett sätt att komma ut som jag inte brukade tidigare.

Ett annat stort skäl att jag springer i skogen är mitt fotointresse. Det intresset har jag haft sedan jag i nian valde ämnet fotografi som tillval. I slutet på åttiotalet var bilden analog och mörkrummet något magiskt. Att ha en kamera med mig på löpturen blev snabbt en anledning att komma ut i skogen. Det är också det som är en av mina starkaste drivkrafter och kan rädda mig lite när jag känner mig trött eller bara är less på att springa.

Sen har jag ytterligare ett skäl. Ett lite 'barnsligare' skäl men det som kan dra mig mest. Att komma ut i skogen utan att behöva bry mig om tiden, med bara sakerna jag bär på kroppen, hitta nya vägar, stigar och områden. Att känna spänning inför det jag ännu inte känner till men just är i färd med att upptäcka. Vardagsäventyret!

Varför springer du?