HeaderAD

Allt har en början

Någon gång i början av 2014 fick jag för mig att börja springa. Eller snarare ta mig framåt. Efter att inte ha tränat på över 15 år så var det rätt tufft i början. Med tiden mådde jag bättre och bättre av det och framförallt gav det mig energi. Det blev ett sätt att tanka energi. Hösten 2014 sprang jag mitt första lopp, Tjurruset. Sedan började alla ogenomtänkta påhopp. En sen kväll i februari 2015 sa en kompis att jag inte kunde springa Ultravasan45 i augusti. Anmälan gjordes på momangen. Det var helt ogenomtänkt och jag hade då endast en gång sprungit längre än 12 km. I augusti stod jag på startlinjen med en fin vän som är lika galen. Efter målgång sa jag med ett rus i kroppen att det var det häftigaste jag gjort.

Som det kan bli
Under våren 2017 började jag mer eller mindre bara springa i skogen, på den fantastiska Sörmlandsleden som jag har precis bakom knuten. Jag har aldrig sprungit så mycket som förra året, inte för att träna utan för att njuta. Njuta av naturen, lugnet, sjöarna, djuren och den känsla av återhämtning som det ger mig. Jag siktade förra året på Vasaloppstrippeln, en halv Iron man i Jönköpimg och Kullamannen100miles. Vasaloppstrippeln gick bra, det var en upplevelse att hasa runt på skidor utan att kunna åka längd. Det var fantastiskt väder på Cykelvasans öppet spår medan Ultravasan90 bjöd på regn- och lerfest.

Nej jag lyckas inte med allt, men jag älskar att sikta högt. Som när jag anmälde mig till Kullamannen100miles. Vilket äventyr, känslan under loppet, upplevelserna, tankarna och att brottas så mycket med sig själv och sina tankar. Jag var klar efter 10 av de dryga 16 milen, då plockade läkarna av mig utan att fråga vad jag ville. Det var såklart surt då, och även idag. Det kommer alltid vara surt. Främst för att jag verkligen hatar att förlora mig mig själv. Det var trots allt en fantastisk upplevelse där jag flyttade min comfort zone till något jag inte trodde var möjligt. I november ska jag dit igen, uppleva Sveriges häftigaste lopp och förhoppningsvis få kliva över mållinjen.

För att klara av alla ogenomtänkta påhopp

Jag tränar på mitt sätt. Jag tränar för att det är roligt, det måste hela tiden finnas en lust och glädje. Det gör det för mig när jag får springa, gärna långt, länge, sakta och i skogen. Jag simmar även en del, helst i sällskap och ute. Ibland blir det även en sväng på någon av cyklarna. Något jag mycket mycket sällan gör är att jaga tider. Jag jagar upplevelser, njutning och äventyr. Här är tanken att jag ska dela det. Hoppas ni hänger på!

Liknande inlägg by Patrik Söderqvist

Liknande inlägg

2 Kommentarer

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X