Att vara support

Resan till Spanien var första gången jag skulle agera support under ett lopp, Marimurumendi marathon. Förberedelserna kantades av att mitt lopp blev brutet och en viss tomhet infann sig....

21 augusti, 2018 |

Resan till Spanien var första gången jag skulle agera support under ett lopp, Marimurumendi marathon. Förberedelserna kantades av att mitt lopp blev brutet och en viss tomhet infann sig. Det var bara att lägga detta åt sidan för att peppa och hjälpa Linda inför hennes lopp. 42 km med 2300 höjdmeter.

När vi tittade på bansträckningen så såg det rätt krångligt ut att ta sig någonstans längs banan, loppet gick ju mestadels mellan berg. Loppet började med 4.3 km och 555 positiva höjdmeter. Planen var att jag skulle hänga med den sträckan för att se till att Linda inte stressade upp sig och/eller sprang för fort. Vi har även koll på att den första cut offen är efter 18.5 km och dit har man 3 h och 20 min på sig. Dessa 18.5 km innehåller 1294 positiva höjdmeter och 758 negativa. Vi räknade på det och vet att det är lugnt, det kommer gå långsammare i början då det är mycket uppför och sen kommer det flackare bitar och utförslöp där hon är stark. På morgonen gick jag upp med Linda runt 06 för att äta frukost. Tillbaka till rummet, vila lite innan vi packade ihop det hon skulle ha med och gick ner till starten.

Hon verkade rätt lugn när hon gick in i startfållan strax före kl 09, jag sa att jag hänger på när du springer förbi mig. Starten gick och när Linda kom ropade jag och hängde med längs trottoaren. Ganska snart drogs fältet ut då det började gå uppför. Jag kunde springa bredvid och försökte få henne att hålla nere tempot, vilket inte är lätt med allt adrenalin och annat som pumpar runt i kroppen vid starten av ett lopp. Efter en stund började det gå så pass mycket uppför att de flesta gick. Linda hamnade i slutet av fältet. Jag såg på henne hur hon började bli stressad. Jag försökte lugna henne och säga att hon skulle ta det lugnt, det är långt kvar. Jag vet sedan tidigare att hon inte klarar av att vara i slutet av fältet, då slår det runt i huvudet på henne och tankarna hamnar på att hon är sämst. Trots att klockan bara var lite efter 09 så började jag tycka att det var rätt varmt, vilket jag sällan gör. Tankarna hamnade då på att jag än mer behövde få Linda lugn eftersom jag vet hur värmen kan ta henne. Mellan första och andra kilometern är Linda bland de sista och hon blir både stressad och varm. Längst bak i vissa lopp så går något som kallas för kvasten, det är en grupp som går sist för att se till att alla löpare är med och när de kommer förbi vätskestationerna så vet de att de kan stänga ner dem.

Kvasten i det här loppet bestod till en början av sex personer. Sex mycket glada och energiska spanjorer som var rätt snabba uppför men livrädda att släppa på utför. Efter ytterligare en bit säger en av de som går i kvasten "Linda, faster, faster, you must go faster"! Jag tror det har gått ca 3 km av loppet då. Jag ser hur Linda både blir arg och ledsen. Arg för att hon blir mer stressad, ledsen för att hon redan springer med tankarna om att hon är sämst. Jag peppar och hejar på så gott det går. Försöker lugna henne med att det är uppför som är den tuffa biten sen vet vi att både flackt och utför är du stark och kan släppa på. Det hjälper kanske lite. Kvasten fortsätter hålla låda bakom oss och det låter ungefär som vi har en spansk radioteater bakom oss. Linda börjar svära och låta ganska mycket över det mesta, bland annat att de går så nära bakom. Okej, jag är beredd att hålla med. De gick 1 meter bakom oss. Om man då är varm, stressad och har negativa tankar om sig själv så lugnar det inte direkt. En liten bit senare kommer en av tjejerna i kvasten fram och säger till Linda "du måste öka, du kommer inte hinna annars, 1 h fram till nästa vätskestation annars får du inte fortsätta". Bara blicken Linda ger henne samtidigt som hon säger till mig att det finns väl ingen cutoff där? Nej det är lugnt säger jag. Linda blir irriterad och undrar varför de säger så. Jag försöker lugna henne och säger att kör på bara, det är lugnt vi är ändå där under timmen. Det står inte heller något om en cutoff där, jag löser det i så fall. Oroa dig inte, lugnt och fint, rulla på nu bara.

Jag tar fram min mobil och hoppas inte Linda ser, jag letar i roadbooken efter information. Det finns ingen cut off där. Redan innan de första 4 km är avklarade har Linda velat bryta loppet flera gånger, varit förtvivlad, arg och ledsen. Här någonstans förstår jag att det inte kommer räcka med att jag supportar uppför, jag lär nog få hänga på till vätskestation nr 2 som är efter 9.6 km. Jag tänker att det är lugnt, då vänder jag där och tar samma väg tillbaka. Jag började fundera på vad jag hade med mig, jag skulle ju inte springa. Som tur var hade jag löparskor på mig, ett par shorts och en tunn t-shirt jag brukar springa i. Eftersom jag skulle fota lite och filma så hade jag min löparrygga på mig ner till starten. Jag började fundera över vad jag hade i den. Jag kom fram till att det fanns ca 3 dl vatten i vätskeblåsan som jag hade haft med mig på mitt lopp som en reserv och två Snickers. Redan innan vi hade kommit till den första vätskestationen var vi tvungna att kyla Linda med vatten hon hade med sig, vi närmade oss den första vätskestationen efter drygt 50 min och en av de tre värsta bitarna på loppet var gjort.

När vi kommer in så säger jag till Linda att hon måste kyla sig med massa vatten och försöka få i sig energi. Jag vågar själv inte ta någon vätska eller något på stationen då jag är rädd att det skulle kunna orsaka att de plockar av Linda. En kille som står och serverar sportdryck ger mig en mugg, jag tittar på ett par av de i kvasten, håller upp muggen och frågar om det är okej. De nickar. Jag vet att tiden är knapp så jag säger till Linda att vi måste iväg igen.

Vi rullar iväg igen och kvasten hakar på, de verkar ha fått ny energi och den spanska radioteatern fortsätter. Dags för nästa stigning men den är inte fullt så lång som den första. Jag förklarar, eller försöker förklara, för de i kvasten att jag sprang ett av de loppen som bröts så jag hänger på lite här. Dom nickar och ger tummen upp. Om de har förstått eller inte har jag ingen aning om. De pratar högst bristfällig engelska och baskiska. Jag pratar bara svenska, men gör ett försök att göra mig förstådd på engelska. Innan jag startade mitt lopp så fick vi lära oss att eskerrik asko betydde tack så mycket på baskiska. Hela tiden längs banan när folk applåderade och heja så log jag och sa eskerrik asko. Jag tänkte att det gäller att hålla uppe modet, vara glad och positiv för det här kommer bli en tuff dag.

När vi kommit upp en bit på berget så ser jag på Linda att hon börjar svullna. Hon har gjort det på lopp förut, främst händerna. Men nu är det verkligen hela kroppen som svullnar. Jag fortsätter att vara positiv och peppa Linda som mest är frustrerad, varm och ledsen. Hon svär än mer över att det är ett väldans liv på kvasten som går precis bakom oss. Jag säger att hon ska försöka koppla bort det. Direkt efter så faller jag bak lite och med min högs knackiga engelska och med gester får jag dem att förstå att Linda vill att de lägger sig 5-10 m bakom oss. De förstår och gör tummen upp. Alla deras ord om att Linda måste öka farten har såklart varit av välvilja, de vill peppa och stötta. Det funkar säkert på många, men inte på Linda. Nu har de alla fall fallit bak lite och vi kan ligga själva och tugga på bredvid varandra. Linda pratar återigen om att hon vill bryta loppet, det är inte kul, det är varmt, jag är dålig, jag orkar ingenting. Jag säger bara att det är okej att känna så och jag förstår att det känns så, men det blir bättre snart.

Snart blir det utförslöp, de kan du, där är du stark, vi kämpar på en bit till nu så är det snart utför. Strax innan den andra vätskestationen är det otroligt brant, bergen i Spanien är inte som bergen vi har i Sverige. De branta tar liksom aldrig slut, varken uppför eller nedför. Hon vill bryta igen, hon berättar återigen om hur dålig hon är och att hon inte vill det här. Jag svarar först inte, då fortsätter hon, hon blir ledsen och jag tar tag i henne och kramar om henne. Säger att det är okej, du behöver inte. Vi tar oss upp till nästa vätskestation så bestämmer vi där hur vi gör. I mina ögon är du bäst, du är stark och det kommer inte spela någon roll om du fortsätter eller inte, men vi tar oss upp nu så kommer det bli bättre. Linda sliter på och är kopiöst varm. Mer eller mindre allt vatten hon har får hon lov att kyla sig med. Vi hör hur det börjar slå i en kyrkklocka, de ringer i den varje gång de kommer löpare in till vätska nr 2. Vi har en bit kvar, det känns som det går rakt uppför och aldrig tar slut. Men plötsligt är vi uppe, det är massa folk som hejar och ropar. Jag fortsätter se glad ut och säga eskerrik asko. Då hejar folk ännu mera. Jag säger till Linda att hon har extra mjuka flaskor i väskan som hon måste ta fram och fylla. När vi är inne i stationen så glömmer hon bort att hon vill bryta, hon fyller på det jag sagt och stoppar i sig energi. Jag ser till att de kyler henne med massa vatten och jag får en mugg sportdryck av en glad man innan vi rullar vidare.

Jag har för länge sedan förstått att jag inte kan släppa iväg henne själv, jag vill inte släppa iväg henne själv, det kommer bli ett marathon även för mig idag.

Vi rullar iväg igen och det fortsätter på samma sätt, upp, ner, upp, ner, upp, ner, upp, ner, upp, ner och det blir varmare och varmare. Under de värsta stigningarna upp på bergen så finns det inga träd, alltså ingen skugga. Vi kyler Linda med allt vi har och jag påminner henne hela tiden att äta och dricka. Linda fortsätter säga att hon vill bryta i de värsta stigningarna, jag fortsätter förklara att det bara känns så just nu, det blir bättre snart men det är okej att du känner så. Jag tycker ändå du är bäst och jag vet att du är stark utför så jag är inte orolig. Efter ca 2.5 h börjar jag känna igen Linda, då har hon lugnat sig och är inte längre lika stressad. Jag börjar känna igen henne i löpningen, nu börjar hon springa som hon brukar. Det är svårt att beskriva hur det är att springa med någon som man så väl vet vad hon kan men som ändå inte kan. Hur gärna hon än vill så är det så mycket som spökar. Hur jobbigt ska det då inte vara för henne? Jag peppar henne med att jag börjar känna igen henne, men vi måste hålla en balans nu utför så du inte går för fort och blir överhettad, eller överhettad är hon men det får inte gå längre. Vi måste hålla en balans, lugnt och fint uppför, släpp på utför men inte för fort. Mot den första cut offen är det tight och vi löper bara igenom stationen efter 3 h och 15 min. Utan att hinna fylla på vatten eller energi. En funktionär skickar med oss en halvliter vatten, vilket vi måste använda till att kyla Linda med innan vi ska upp på en av loppets tre värsta stigningar. Vi har ca 0.5 l vatten kvar för dryg en timmes löpning innan vi kan fylla.

Det är en hemsk stigning och klockan närmar sig 13, det är kopiöst varmt och solen gassar. Uppför det berget är det slitigt, de som går i kvasten börjar inse att det är rätt illa med Linda. De kyler henne med sitt vatten. Det här är inte bra, jag måste hålla henne lugn uppför så att vi sen kan få löpa ifrån dem utför så vi får samla ihop henne lite. Linda fortsätter svära och fräsa uppför. Vi möter flera löpare som är på väg ner igen, vi gissar att de har gett upp, det vänder tillbaka till vätskestationen för att bryta. Halvvägs upp på berget är det väldigt fina vyer och jag fortsätter med en av de två saker jag gjort mest under dagen so far, fota. Linda fräser fram efter en stund att hon hoppas jag fotar för hon är fan för trött för det. Ibland har jag svårt att hålla mig för skratt, så jag svarar snabbt att det gör jag innan jag vänder mig om och skrattar för mig själv. Upp, ner, upp, ner, upp, ner, varmt, kyla Linda, ännu varmare, kyl Linda. Så fortsätter det.

Till cutoff två har vi lite mera tid och de sista km innan är utför, där är hon stark och snabb så vi slipper den värsta stressen. Linda fyller på alla flaskor hon har för att kunna kyla sig, det finns en dusch vi svalkar oss i och här vågar jag stoppa i mig ett wienerbröd och dricka två muggar energidryck. Jag både vet och känner att jag inte skött energin, vi har här varit igång i ca 6 och jag har ätit en av mina två Snickers, ett wienerbröd och druckit lite mindre än 2 l. Mitt huvud börjar svaja lite men jag piggnar till när jag får kyla mig i duschen.

10 km kvar, 5 km uppför sen 5 km nedför. Det är här problemen börjar på riktigt. Efter att vi kommit iväg så har vi kylt Linda med typ allt vatten vi har redan efter mindre än en km. Hon säger flera gånger att hon vill bryta, det är inte kul längre, jag vill inte, jag kan inte det här, jag orkar inte. Jag försöker peppa henne, det är okej att känna så, det kommer vara lite tungt uppför nu men sen är det utför och vi vet att där är du stark, det är lite slitigt nu upp till toppen och näste vätskestation. Linda försöker samla ihop sig. Hennes kropp har svullnat kopiöst. Hon får av sig löparvästen och bär den när vi fortsätter uppför, vi kommer 10 meter innan hon stannar och vill bryta igen. De i kvasten frågar inte längre om hon vill bryta de säger att vi bryter. Nej nej, förklarar jag. Hon är bara lite varm, vi har gjort lopp tillsammans förut där hon blivit varm. Det är ingen fara, bara lite kyla. Vi går 10 meter till sen blir Linda ledsen och vill bryta. Hon frågar om hon får lägga sig ner och sova en stund. Jag förklarar att man inte kan sova vare sig i en backe eller mitt på dagen när man kör lopp. De i kvasten säger att nu är det slut. Nej, nej, bara lite mera kyla så är det lugnt, vi har gjort det här förut. Jag kramar om henne, säger att jag förstår att det känns så men det är en liten bit kvar upp bara, vi kämpar på så får vi se hur det känns när vi är uppe. Vi kommer 30 meter till sen stannar Linda igen, vi kyler. Hon säger att jag får en hjärtattack snart. Oj, ja det låter inte alls bra, men det kan du inte få här, du får vänta med det tills vi kommer upp till nästa station förklarar jag. Vi kan inte ta det här mitt på berget utan vägar och så. Lite mera tröst och kramar, sen kör vi vidare.

Halvvägs uppför berget finns det inte längre någon skugga, inte ett träd. Plötsligt ser jag hur det kommer en tjej löpande, med någon stor rygga. När hon närmar sig förstår jag, det där är en läkare. Nu gäller det att vi håller oss kalla tänker jag. Linda verkar tänka detsamma utan att vi säger något. Det kommer fyra personer till, de har en hel massa utrustning med sig. Plötsligt förstår jag vad de som går i kvasten har gjort när de har pratat i telefon, de är oroliga. När alla dessa människor kommer så förstår Linda att de säger något om att hon vill bryta men han säger bara nej nej hela tiden. Han, det är alltså jag. Läkarteamet har en massa vätska med sig, både som de kyler Linda med och som hon får i sig. Vi har ungefär 2 km kvar till vi är uppe vid sista vätskestationen. En kille i teamet pratar engelska och jag förklarar för honom att vi har gjort lopp förut där Linda blivit så här varm, det är ingen fara, vi har koll, det är lugnt. Han litar på mig och säger något i stil med att det är bra innan han börjar rabbla en massa baskiska till de andra.

När vi börjar närma oss toppen går det att springa bitvis, när Linda springer, springer läkarteamet. Plötsligt i leran på en stig ser jag en bil. De har verkligen kört in en ambulans där det inte finns vägar, de har kört fast i leran men kommer loss strax innan vi är framme. Jag tänker att här gäller det nog att vi håller fart förbi så de inte blir något trassel. Linda verkar ha samma tanke och springer på rätt bra, med läkarteamet hack i häl.

När vi ser vätskestationen hör och ser jag hur folk ropar, hejar och spelar musik. Jag lägger mig medvetet fyra fem meter bakom Linda, det är ju henne de hejar på. Hon ska få ta emot det själv. Hon ska få peppen och energin av det här så vi fixar de sista 5 km nedför. Linda fyller på med energi och vätska, även om vi bara har nedförslöp kvar så behöver vi ha lite koll på klockan då det finns en cutoff även för målgången. Innan vi rullar iväg tackar jag den killen som kunde engelska för att han litade på mig. Jag är nämligen ganska säker på att de skulle ha plockat av oss annars. När vi rullar iväg från den sista vätskestationen så har Linda fått lite ny energi och hon är stark utför, hon rullar på i bra tempo.

Ibland måste jag lägga mig bakom henne istället för bredvid, jag orkar inte riktigt hålla ihop mig själv stundtals. Det bubblar av känslor i hela kroppen för nu vet jag att hon är i mål och hon har varit så sjukt grym. Vi rullar på och plötsligt är vi inne i Beasaine, det är bara genom stan bort till målet. Vi pratar lite, jag har ingen aning om vad vi säger. Jag är helt tom, helt väck, men vad gör det när Linda har energi, ler, är glad och orkar hålla lite fart på benen. När det är 300 m kvar så släpper jag Linda och säger du får klara dig själv nu, det här är ditt lopp, njut av allt hejande och målgången nu! Det är dig dom hejar och ropar på nu! När vi kommer lite närmare mål så hör jag en bekant röst, bästa Johnny Hällneby ropar, som han hejar tillsammans med flera andra som är med på resan. Vilket lopp Linda har gjort! Alla känslor under loppet, det var så många, så starka, hela tiden och överallt! Känslan när jag släpper iväg henne och ser gänget heja fram henne de sista meterna, när jag ser henne korsa mållinjen med armarna i luften, den känslan kändes i hela kroppen och det gick inte att hålla tillbaka tårarna.

                                           

Jag kommer alltid minnas mitt första lopp som supporter och en av de största insikterna jag fick under loppet var: Det spelar ingen roll vad du gör, det är hur du gör det!

Några tankar som slagit mig i efterhand när allt har landat är ju om vi är bra för varandra eller en fara. Om man håller på med uthållighetsidrott och galna upptåg så är vi nog ändå rätt bra för varandra, men jag har full förståelse för er som tycker att vi är helt galna och är varandras största faror. Men det är det här vi drivs av, att flytta gränser och kliva utanför den där berömda comfortzonen.

Tack Beasain, Marimurumendi och PaceOnEarth för en grym vecka vi sent ska glömma!

Senaste blogginläggen

  • Pryltest - Craft Nordlite Ultra / Pure Trail Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Men. Du är väl aldrig sjuk? Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Att komma dit man är Malin Tidqvist
    Läs mer
  • 10 månader mot 10 mil - my experience Sara Costa
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Löpargrupper

För dig som vill upptäcka nya stigar på hemmaplan - ihop med andra.

Outnorth Trailtour

Vilka är landets bästa traillöpare över säsongen 2024? Vilket är det starkaste teamet? Från stränder, via klippor och fjäll till djupa skogar.

Trails of SWE c/o Dacia

Trails of SWE c/o Dacia är 4 lopp, 4 naturtyper, 4 sätt att uppleva vårt fantastiska land. Och 4 sätt att få använda hela din kapacitet, att våga vara grym.

Guider utrustning

Få hjälp inför ditt köp av skor, pannlampor eller löparryggsäck. I samarbete med Outnorth.

Trailkalendern

På fjället, längs havet, i skogen. Här hittar du alla svenska traillopp i en kalender.

Shop

Snyggkläderna, presentkort och löpargrupperna

Trailrunning Sweden AB
Hästtorget 6, 312 30 Laholm
VAT-nr SE559145416901
Email: [email protected]


Lägger till i kundvagnen

  • x
X
X