Inleder med att påtala att inlägget inte är sponsrat, utan det är helt mina egna upplevelser och reflektioner. Jag har genom åren sprungit i olika sorters skor och har insett att den optimala skon existerar inte. Olika sorters terräng kräver olika sorters skor. Att springa en skyrunningtävling i Europa eller t.ex. Swedish Alpine Ultra på 110 km stenig fjällterräng helt utan rockplate eller något skydd i skon, är ingen skön upplevelse när man känner stenkant efter stenkant pressa igenom. På vissa skyrunninglopp är det mycket grusväg och rätt så hårdpackade stigar, där lite mer dämpning inte är så tokigt. Lågt dropp i skon är skönt för markkontakt och jag får ett bättre löpsteg i terrängen, medan jag får fullkomligt slaktade vad muskler i allt över 6-7 mil om jag t.ex. springer med skor som har 4 mm. Likaså om det är typ långa sträckor med grusväg på en tävling. Det sliter rätt hårt på mina ben med en sko som har lite dämpning och lågt dropp då.
Sedan kommer man till greppet. På höstens hala spångar nu är det såphalt om det inte är lagt nät på. I praktiken är det bara metalldubbar som biter. Samtidigt om det är mycket sten i terrängen så tycker jag att metalldubbar är riktigt oskönt och har hellre en greppvänlig gummisula som suger tag i stenen. Jag har märkt att det skiljer sig rejält mellan olika skor vad gäller grepp - och finns det något läskigare i traillöpning än att inte lita på att man får fäste? Den där anspänningen när man löper utför och bara väntar på att man kommer att halka? Undrar just hur mycket energi man förbrukar extra genom att ha en slags "halkberedskap".
Som om det inte var svårt nog, så har jag lite svårt för skor med för smal läst. Mina tår vill också ha lite bredare tåbox för att jag inte ska behöva skaka ut tio tånaglar efter en tävling. Det gör att flera skotillverkare faller bort helt och hållet. Jag har t.ex. aldrig hittat en Salomonsko som passat mina fötter. Jag måste upp i så många större storlekar att det blir som att springa med tvättsvampar på fötterna.
Min favoritsko hittills har varit mina Saucony Peregrine 4. Jag har provat senare modeller, men har inte gillat att hälkappan blivit så mycket tjockare och tycker att sulan och greppet har blivit sämre. Så trots att fyran börjar bli lite för gammal, gummit lite för slitet osv, så åker de ändå på titt som tätt på mina trailpass och tävlingar.
Nu i sommar har jag experimenterat med en högdroppsko; New Balance Summit Unknown. Minimalistisk på alla sätt och vis och en lite annorlunda sko. Jag upplever den som rätt så teknisk och tänker inte på det höga droppet. Däremot har den otroligt lite skydd runt tårna och på flera pass har jag råkat trampa lite snett eller sparkat in i något och fått en rejält smärta över foten. Den har väldigt lite skydd mot isättningar på vassa stenkanter och genomtramp känns rätt så rejält i hålfoten. Sedan har greppet varit riktigt, riktigt dåligt. Jag har halkat som bambi på hal is i dessa skor. Med det sagt så är skorna ändå sköna, men tillbaka till ändamålet och miljön. Dessa skor skulle jag välja på en hårdpackad grusvägslöpning eller kanske ett hårdpackat elljusspår. Inte så teknisk löpning, utan där man snarare vill få surfa fram med en lätt och minimalistisk känsla.
Härnäst ska jag prova en ny sko, den första jag testar av finska märket VJ - VJ XTRM. Jag ramlade in i en orienteringsbutik i fredags och köpte mitt första par. Jag har provat en VJ-sko innan, men upplevt att de varit på tok för smala. Denna känns lite bättre på för mina fötter och utrymmet i tåboxen är riktigt trevligt. Ska bli intressant att få utvärdera mer om hur jag upplever den i teknisk terräng. Det är något extra speciellt med löpning när man får snöra på sig en helt ny sko. Placeboeffekt deluxe, men det är som om löpningen får ett uppsving en period.
