Igår spontananmälde jag mig till Stockholm trail 21km. Jag bestämde mig helt enkelt på morgonen när jag satt och åt frukost. Inte för att jag kände mig särskilt pigg i kroppen, men jag var sugen på att utmana mig mentalt. Jag klädde mig i shorts & T-shirt, funderade över vilka skor jag skulle ta, terrängskorna eller mina lättviktslöparskor utan dobbar. Hade inte kikat på bansträckningen överhuvudtaget och såhär i efterhand kanske terrängskorna hade gett mig något bättre fäste på vissa partier, men jag kände för att ta mina bekväma insprugna asics ds trainer. Satte mig i bilen och funderade på om jag verkligen gjort rätt val, gick på känsla och tänkte att det hänger ju egentligen inte på skorna om jag tar mig genom loppet eller inte. Lämnade terrängskorna hemma. Väl på plats var jag väldigt ensam om mitt val av skor insåg jag. Men valet var gjort och det var bara att köra på, tänkte jag, att helt enkelt lita på kroppen.
Mina PT-klienter C & J, skulle också springa Stockholm trail 21 km. Detta på uppmaning av mig, som ett perfekt träningslopp inför deras halvmara i fjällen som de anmält sig till i augusti (kanske också utifrån min påverkan ?) Jag hittade dem snart på tävlingsarenan och försökte mota deras nervositet genom att bara uttrycka vikten av att se det som ett testlopp av terrängformen. Det var nämligen så jag resonerade i mitt huvud. Jag älskar skogslöpning och i terrängen är det väldigt svårt att jämföra sig med tidigare presterade resultat, då jag aldrig sprungit loppet tidigare och inte heller något lopp tidigare under våren. Senaste var Haninge trail i september. Det charmiga med terränglopp är att det verkligen inte går att jämföra med sina normala tider på samma sträcka på flacken. Det är liksom skogen som bestämmer hur tufft det ska bli och vilket motstånd jag möter på vägen mot målet. Att inte ha koll på banan tycker jag är en fördel, annars finns risken att man bromsar sig själv inför någon backe som beskrivs som supertuff, men man själv kanske i själva verket inte alls håller med om. Sista biten av loppet sträckte sig uppför Hammarbybacken, det visste till och med jag skulle bli jobbigt, men hindrade inte mig från att trycka på tidigare i loppet. Mitt mål med hela loppet var att springa hela vägen uppför Hammarbybacken och det gjorde jag! ? Det var riktigt tufft när man redan hade 20km terränglöpning i benen, men jag hade bestämt mig! Jag skulle inte sluta springa! O det är dit jag vill komma med dagens inlägg, att bestämma sig, hålla sig till målsättningen och inte ge upp! Skulle jag lyssnat på kroppen i detta läget, jadå hade jag slutat springa efter första mjölksyrakänningen, vid första riktiga uppförsbacken några kilometer in i loppet. MEN jag hade bestämt mig, jag skulle springa loppet rakt igenom utan att gå. Jag låg i täten redan från start, tog rygg på en man som låg i relativt konstant tempo, men som jag efter några kilometer klev förbi. Framför mig hade jag dam 1 & dam 2 jag var dam 3. De låg & drog varandra, turades om verkade det som och med mig hack i häl . Plötsligt omkring 6 km saktade dem ned tempot en aning, precis som att de ville ha fram mig o dra. Jag visste att dem här tjejerna låg i topp i svensk traillöpning och verkligen var favoriter under loppet. Jag tänkte att nu kör dem taktik, de släpper fram mig för att de vill trötta ut mig. Det får bära eller brista, jag var pigg i benen och inte sugen på att ligga o bromsa mig själv. Jag drog förbi dem och tryckte på lite extra. Tänkte att nu ska dem få jaga om det är vad dem ber om. Jag blickade bakåt efter några hundra meter och såg då inte längre någon bakom mig, puh! Nu låg jag först! Det var ju inte alls målet att pressa mig till en pallplats. Ok dags att tänka om, utforma en ny plan. Hade jag chansen så kanske det ändå vore kul att försöka...eller kul o kul, jo det var faktiskt med ett leende på läpparna jag sprang större delen av loppet. Jag lirkade fram mina endorfiner som fick övervinna mjölksyran i de värsta partierna. Jag kände mig ändå stark, löpstark! Terräng är så fantastiskt! Rötter stenar & branter gör att man hela tiden måste vara alert och fokuserad, vilket skapar ett aktivt driv framåt genom att ständigt parera fötternas placering anpassat till underlaget. Man vet att efter nästa brant kommer så småningom flacken eller utförslöpan. Visst ska man lyssna på kroppen om man är krasslig eller känner av någon skada etc. Men finns inga andra skäl än att det är superjobbigt, ja då är det bara att fortsätta! Kroppen vänjer sig vid belastning, om man stretar på med samma upplägg varje träningspass avstannar utvecklingen och du blir varken starkare eller utvecklar mer uthållighet eller kondition. Kring 7 km hittade jag en blå rygg att följa, han låg cirka 5 meter framför mig och det kändes som ett perfekt tempo att hänga på. Det är så häftigt där ute i spåret, hur man liksom blir som ett team, men ändå inte. Jag pushade honom flera ggr när han tappade fokus och började irra. Vet ju själv att man blir lätt stressad av att ha någon flåsande i nacken hela tiden. Vid 12 km snavade han och föll...han var snabbt upp på fötter, men stannade till. Jag kollade av så att han var ok och han meddelade att jag bara skulle köra på. Funktionärer fanns bara 100 meter varvid vi nyss passerat, så då bestämde jag mig för att fortsätta. Ok dags att plocka fram hornen! Hade ingen i sikte varken framför eller bakom mig! Det gällde att pusha på nu trots att kroppen började känna av motståndet. Nu plockade jag fram alla tankar på min fina familj och hur tacksam jag är över att jag har dem. Finns det något att kämpa för så är det dem! ❤️ jag förstod ju också vid det här laget att jag hade sprungit rakt in i en 1:a -placering, något jag verkligen inte hade räknat med, men ändå måste ta chansen nu när jag ändå hade den att försöka hämta hem. Det gjorde att jag ökade, nu ville jag bara ta mig uppför den där Hammarbybacken! Kring 17 km dök det upp nytt folk framför mig, de som sprang 5 och 10 kilometer. De klev åt sidan i omgångar och jag matade på. Så äntligen såg jag backen, jag tänkte yes nu kör vi kroppen! Jag är ju lite knasig som faktiskt kan njuta av att pulsen slår i taket och mjölksyran sprutar för så var verkligen känslan, men inget kunde stoppa mig. Kroppen var som en maskin, jag litade på att den skulle ta mig upp. Folk skrek o hejade utmed backen och tillslut var jag uppe, äntligen utförslöpan framför mig. Jag tryckte på, så det var svårt att ta kurvan i mitten på backen ned mot botten. Benen rullade vidare och jag sprang in på Hammarby IP i högt tempo, inget att spara på, maxade in i mål och landade på 1.47.28 hela 7,5 minut före 2:a dam. Då förstod jag att jag troligtvis legat i ett ganska högt tempo hela vägen. Det verkade som det inte bara var en otippad seger för min del, tävlingsledningen och arrangörerna verkade förvånade över mitt " gubben i lådan"- trick. Intervju direkt efter målgång och sedan prisutdelning. Kände mig lite uttittad där jag drev omkring alldeles ensam (familjen var hemma). Jag skulle ju bara ut o köra långpass ?. De flesta hade åtminstone någon vän eller familj omkring sig efter målgång. Vem är du? Kändes det som folk undrade..? Enligt dam 2:ans blogg var jag elitorienterare?...har aldrig sprungit en orienteringstävling vill jag påpeka! Men jag är tjejen som numera (förr i tiden, över 10 år sedan pressade tider) springer för glädje & njutning, helst i skogen och gärna i backar. Mitt mål är en stark & uthållig kropp, som kan vara bäst när det gäller utan prestationspress. Därav tog jag under gårdagens tävling bara tillfället i akt att utmana mig lite när allt ändå kändes så bra. När ska jag springa nästa tävling? Ingen aning. Inte satt någon plan. För det är inte tävlingen eller placeringen i sig som är viktig för mig, utan den fantastiska känslan av kroppens kapacitet att orka lite till..,lite till..och lite till...att känna sig stark & uthållig det är mitt motto hela livet! ?
