Jag har swimrunnat sedan 2012 och hunnit med lopp av olika karaktär och på olika platser. Jag gillar fortfarande konceptet men det är inte lika ofta som fjärilarna går bananas i magtrakten längre. Är lite mättad och de berömda trippla regnbågarna och enhörningarna uteblir allt mer ofta. Med det menar jag kicken jag får när jag upplevt något riktigt häftigt. När jag utmanat mina sinnen och är hög på upplevelsen.
Jag fick en liten flashback till hur det kan kännas när jag satte mig på en endurohoj för ett tag sedan. Innan dess hade jag inte ens kört moped och det var med skräckblandad förtjusning jag tog mig an uppgiften. En del av mig undrade vad jag höll på med och ville helst bara lämna ifrån mig hojen. Samtidigt skakade jag av kicken det gav att man andan i halsen faktiskt klara av att hantera hojen och snirkla mig fram längs banan.
Det är precis den känslan jag vill åt och under några år var det vad jag fick av mina swimrunlopp. Nu behöver jag nya fokus och utmaningar för att få fjärilarna att fladdra och idag gick de igång ordentligt när jag började fundera på Kullamannen. Så nu är jag anmäld och det känna både motiverande och läskigt.