Det är lätt att tro att jag har hakat upp mig. Jag tror jag har sagt ”fantastiskt” fler gånger de senaste två veckorna än vad jag gjort det senaste året. I knappt två veckor har jag haft lyckan utforska Dolomiterna med löparskor på fötterna och lätt packning på ryggen. Så otroligt lyxigt att det största bekymret på morgonen var ”vilka skor ska jag springa i idag” och ”hur mycket energi behöver jag ha med mig” tillsammans med lite utforskande blickar mot himlen ”behöver jag extra förstärkningsplagg”. Det är vad jag kallar semester. Avkoppling.
”Ni är inte kloka – åka till Italien och springa i bergen när ni kan ligga på en strand” Jag tror inte fingrarna räcker till för att räkna hur många som sagt det när jag berättat om sommarens äventyr. Men jag har också många vänner som, liksom jag, har insett och förstår tjusningen av att kunna kombinera en aktiv livsstil med naturupplevelser. För det handlar om tjusning för mig. En del tror att jag är bra på löpning bara för att jag pratar mycket om det och med en sådan glädje. Men jag brukar påminna om att jag inte är en stark löpare, men däremot en glad löpare.
Och tänk vad jag fått uppleva de två senaste veckorna tack vare min inställning. Varje dag hade vi en planerad etapp. Och visst mätte vi avverkad distans och höjdmetrar (som västmanlänning är det ju i det närmaste exotiskt att få samla höjdmetrar på sina rundor) men tiden – den blev vad den blev. Vi stannade. Tittade på kartan. Pratade med mötande vandrare (och kanske en och en annan ko och häst). Rusade så snabbt vi vågade nerför, för att sedan sakta vandra uppför. Satte oss ner. Tittade på utsikten. Sa ”fantastiskt” i varannan mening.
Vi var i Canazei då Dolomites SkyRace gick av stapeln och tog chansen att spana in de riktigt starka löparna, och följde hejande med dem runt banan. Riktigt imponerande att se hur starka de är uppför, det taggade mig att vilja träna på just det. Banan var spektakulär. 22 km och 1750 höjdmeter. Från ett grönskande Canazei, upp på Sellasplatån och en blåsig och kall topp (Piz Boé 3152 m) tillbaka ner till torget i stan. Jag kom på mig själv att undra hur det skulle ha varit att vara en glad löpare med nummerlapp...
En sak som jag verkligen gillade med vårt upplägg på semestern var att vi fick så varierad löpning. Vi fick slingrande stigar på gröna berg till ljudet av koklockor. Vi fick steniga, kala leder i bitande vind. Vi fick grusiga passager i utmanande bergspass. Vi fick sol och värme, dimma, åska och regn. Och snö. Och allt var… japp – fantastiskt!
Sista dagen blev den mest utmanande för mig. Inte fysiskt mest utmanande även om det absolut var krävande. Men mentalt. Vi hade nu kommit till Cortina och hade sett ut en topp, Tofana di Rozes 3225 m, som vi ville nå via Ferrata Lipella. En lång Via Ferrata som skulle ta oss till toppen. Jag, höjdrädd, visste att jag skulle behöva bita ihop en del under dagen. Och mina käkar var nog tröttare än mina ben när vi var tillbaka vid bilen på kvällen.
Ferratan inleddes med att ta ett par hundra höjdmeter inne i berget i gamla tunnlar från kriget, kallt och fuktigt, och jag kände mig lite instängd. Men tro mig, många gånger senare under dagen skulle jag längta tillbaka till de där tunnlarna utan utsikt. Utsikten från leden längs med bergssidan var magnifik. Har jag hört. Jag tittade mest in i bergväggen den där dagen. Fokuserat klättrade jag på i en hög hastighet. Jag ville framåt, uppåt, för att kunna slappna av, inte på toppen, men när vi kommit ner igen. Jag hittade ingen ro där på bergväggen. Kunde inte stanna upp, för då var jag rädd att bryta ihop och inte ta mig vidare. Och att backa – det var om möjligt ännu läskigare och därmed inte ett alternativ. En gång behövde Chrille justera sin packning, vi stannade upp, och tårarna kom direkt. Jag kunde inte styra det. Men sedan torkade jag kinderna och fortsatte. Målmedvetet. Och faktiskt – vissa partier var riktigt roliga att klättra. Jag kände mig säker så länge jag var insäkrad, men leden innehåll enligt mig på tok för många utsatta partier utan möjlighet till säkring. Jag var snabb att säkra in mig så snart det fanns möjlighet och då kunde jag stundvis känna mig glad och stolt över att vara där. Nu ska ni inte tro att det är supersvår klättring, även om det absolut var knixigt ibland, och det blev en lång dag. En italiensk man klättrade en del med sina två söner som jag gissar var kring 9 och 11 år. Och just den mannen tänkte jag ofta på när rädslan var på väg att ta över. ”den italienska mannen är här med sina barn, det är säkert”. Det malde i mitt huvud otaliga gånger, och sedan, när vi nått toppen, packat ner selar och hjälmar och fyllt på med lite energi… då var det tillbaka, ”Fantastiskt” gick åter på repeat i mitt huvud.
För när utsikten, så långt du kan se åt alla håll, består av mäktiga berg finns det inget bättre ord att beskriva tillvaron än just fantastiskt.
Och nu vill jag önska Er en fantastisk semester - var Ni än är.
Om du vill, berätta gärna i kommentarsfältet var du helst springer i sommar så kan vi inspirera varandra till härlig semesterlöpning. Oavsett underlag eller väder. Men med massor av glädje.
PS. Spana in den inspirerande filmen från Dolomiterna SkyRace
