Sista helgen i augusti åkte jag, min fru och ett ganska stort gäng vänner till Idre. Vi var alla där av samma anledning, 2XU Idre Fjällmarathon 2018. Första upplagan dessutom. Ingen av oss visste det minsta om vad som komma skulle. Jag själv hade anmält mig till 28km, vilket för mig är den ideala längden på ett långpass. Efter 25 km brukar jag nämligen bli ledsen, trött och få ont överallt. Så 28 borde funka fint... trodde jag.
Starten gick kl 11 om jag minns rätt, det kan ha varit 12 också. Det är inte relevant. 45km startade hur som helst en timma före oss i 28km's klassen och 12:orna mitt emellan.
Det var ganska kallt och det regnade lite innan start, men stämningen var god och alla var förväntansfulla. Jag intalade mig att inte springa på för fort i början utan försöka spara lite på krafterna till senare. Starten gick och vi sprang iväg. Till en början rätt lugnt, sedan visade det sig att de lömska banläggarna lagt de första 8km i lätt medlut och på ganska lättlöpt stig... När jag nådde första vätskestationen vid Burusjön hade mitt tänkta 6min/km blivit nedröstat utan min vetskap och 4:45min/km hade helt sonika tagit över. Fan också, samma sak varenda gång. Nåja, ingen vits att gråta över för hög fart än.
Nu började klättringen upp för Nipfjället på smala fina stigar och ganska tät vegitation. Ungefär halvvägs upp började det regna igen, ett lätt regn med ganska små droppar som hjälpte till att hålla kroppen från att överhettas i uppförsbacken. När vi kom upp på fjället skiftade miljön helt och hållet. De smala slingriga stigarna och täta buskagen byttes mot milsvida utsikter och ganska steniga skoterleder. Storslaget är bara förnamnet på de vyer som mötte oss när vi kom upp till vätskestationen på Nipfjället. Långt borta såg vi Städjan torna upp sig i all sin branta hemskhet. Tur att vi inte skulle upp på det fjället också utan bara springa runt nedanför tänkte jag.
Den tanken bet mig i vaderna en stund senare när jag insåg att vi i allra högsta grad skulle upp på det fjället.
Jag vet inte hur lång uppgången var men den kändes som flera kilometer. Brant var den också, vissa partier hade jag velat ha en stege istället för den läskiga stigen. Det var hemskt. Till slut nådde jag toppen men var för andfådd och trött för att verkligen kunna ta in den spektakulära utsikten, som tur var tog jag några kort innan jag påbörjade den stappliga nedstigningen på nu ganska trötta och lite krampiga ben. Utförslöpning är annars min specialitet, jag brukar kunna släppa på och hålla hög fart i nedförsbackar men ganska mycket rötter och sten på stigen vågade jag inte riskera att behöva göra någon blixtrörelse och få kramp i vaderna, därför fick jag ta det lugnt ett tag och låta vaderna ta igen sig lite.
Halvvägs nere kändes det bättre och jag kunde öka farten ganska mycket.
Jag passerade sista vätskestationen där det fanns saltgurka! Denna räddare i nöden. I med en mugg blåbärssoppa och mer saltgurka. Nu var det ju bara sista klättringen upp toppstugan kvar, resten är ju nedför. Jag klarade grusbackarna fram till pisterna ganska bra utan några större känningar i vaderna men när det blev brant på allvar i skidbacken fick jag snällt slå om till promenad istället. Vaderna var slut men det gick inte att ta hänsyn till det nu! Målet var ju bara 2km bort. Till slut planade backen ut och jag kunde börja ta några stappliga löpsteg igen. Till min stora lycka var det grusväg ned från toppen. Jag kunde ställa in steget på lite lagom lite brom och bara flyta fram i backen. När jag dessutom vände mig om och fick se att jag var förföljd fick jag ännu högre fart, jag tänkte inte bli omsprungen på målrakan. Med mina sista krafter sprang jag över mållinjen och fick den välförtjänta medaljen runt halsen. Jag hade inte kunnat springa 1 meter till.
Jag vill tacka arrangörerna och funktionärerna för ett superbt lopp.
Om någon erbjuder mig en startplats till nästa års tävling lovar jag att i alla fall tänka på saken 😉
Detta blir mitt sista blogginlägg på Trailrunning Sweden. Jag önskar att jag hade mer tid att skriva och mer att skriva om.
Om ni förfarande är nyfikna på vad jag gör så går det bra att följa mig på Instagram. @springemar_sandberg Eller @vargonstrailrun
Tack för mig.
