Efter fredagens korta bana var jag så frågande till varför jag egentligen var på plats och tävlade. Hindrena var alldeles för svåra för mig, jag var inte i EM-form, jag drog knät ur led utan anledning. Varför var jag överhuvudtaget där? Rapport om att hindrena skulle förenklas till lördagen, en påminnelse om varför jag springer (kul grej och utmana mig själv) och en insikt om att det inte är så jävla allvarligt gjorde att jag ändå stod på startlinjen på lördagen med gott mod.
Jag tog det väldigt lugnt i starten eftersom knät var lite svullet och jag inte ville riskera att skada mig allvarligt.
Att få klara av första hindret är alltid en skön känsla. Känna att nu är jag igång, nu handlar det bara om nästa steg framför det andra, ett hinder i taget.
Där min resa tog slut på fredagen, flög jag över på lördagen. Det hade kommit upp en list som gjorde det lättare att nå repstumpen som gjorde att en kunde ta sig över väggen. Mitt långfinger var jättesvullet en längre tid efter loppet, tror att det var härifrån under fredagen när jag tog i för kung och fosterland och försökte hålla mig fast i små skåror i väggen. Gick ej bra.
Det här hindret bestod av svinga rep till ring, ring till spinning wheel, wheel till säck, säck till stock, stock till ta sig över linjen. Fredag och lördag, inga konstigheter, men på söndagen gick det bara inte. jag försökte och försökte, men kunde inte få tag på ringen ordentligt. Var så trött och skadad i händer och armar och jag inte kunde greppa repet ordentligt, inte kunde hålla mig kvar i ringen. Söndagen var lagtävling och jag gav upp, flera gånger om. Men varje gång jag stormade från hindret så skulle jag bara göra en gång till. För jag visste att jag kunde ta det. Fick tipset av en kompis att ställa mig på knuten på repet för att kunna greppa i ringen. Det gick nästan. Tänkte att nu får det vara nog och var på väg att klippa bandet, men såg att knuten på andra repet var lite större. Ett försök till, ett ordentligt. Greppa repet, säkert kliv till knutet, ordentlig gung till ringen. Jag nådde, jag lyckades hålla fast i ringen, jag orkade svinga till wheelet. Jag kände att det var i box. Glädjen över att knäcka ett hinder som höll på att knäcka dig, det är så jävla mäktigt.
I vissa hinder kände jag ingen engagemang allt tills att ens försöka ordentligt. Vred knät i ett näthinder på fredagen = rätt läskigt med näthinder lördag/söndag. Gjorde halvdana försök utan att skämmas.
Ett riktigt gött minne som jag tar med mig från EM är hur jag smashar detta hinder, gång på gång. När jag sprang Polar Evolution Race i mars i år så fastnade jag på detta en riktigt lång stund. Nu, inga konstigheter. Riktigt härligt!
Stod jag på Low rig/High rig i kanske en timme? Ännu längre? Vet faktiskt inte. Var inte tillräckligt stark för att ta hindret på bara armstyrka utan behövde ta hjälp av benen, var då dock rädd för att skada knät och tog det alldeles försiktigt. Jag vägrade ge upp eftersom jag kände att jag kunde klara det och tillslut, när jag verkligen hade tänkt ut exakt hur jag skulle ta greppen, var jag skulle hänga fötterna så tog jag mig igenom. Då gjorde det mig ingenting att jag inte tog mig längre, jag vägrade ge upp, jag tog mig igenom och känslan är som sagt mäktig.
