En vecka kvar till 2XU Idre Fjällmaraton. Ett år av förberedelser och träning sedan jag anmälde mig till loppet men först nu infaller den svåraste veckan! Den oroligaste veckan. Den långsammaste och mest hypokondriska veckan på hela året.

Viloveckan. Återhämtnings- och laddningsveckan.

Träningen är gjord. Backpassen är sprungna och långpassen avnjutna. Alla vanliga korta och längre distanspass däremellan. Balansträning och lite styrketräning. Cykling, skidåkning och simning... ja under all träning det senaste året har jag tänkt på just detta lopp, just denna upplevelse!

Inte konstigt att jag då blir nervös och lite orolig. Har jag tränat tillräckligt? Hur kommer det att gå? Har jag koll på energi och utrustning? Kartan? Medtävlande?

Känner du likadant inför lopp eller större utmaningar? Det gäller att reda ut tankarna och få kontroll över känslorna.

Tränat tillräckligt? Det klart att jag skulle kunnat lagt mer tid på träning av olika slag, men med risk att bli skadad eller överansträngd. Det är ju hela tiden en balansgång mellan att öka träningsmängden samtidigt som man ska undvika att bli skadad. Eftersom jag inte är skadad och kroppen känns så hel som är möjligt måste jag tillåta mig att vara nöjd med den träning som gjorts. Dessutom har träningen pusslats in i den vanliga livet utan alltför stora uppoffringar med familj och jobb, viktigt det med så klart.

Hur kommer det att gå? Mitt mål är - att ta mig i mål. Jag vill uppleva 45 km fjällöpning med en stark och glad kropp. Ja det kommer att gå bra. Sen kan saker alltid hända under lopp, stukningar, illamående eller andra oförutsedda händelser som man får hantera när/om de dyker upp. Men min målbild är just att jag går i mål. Wow. Längtar efter den endorfinkicken som målgångar alltid ger. Känslan av att vara oslagbar. Att jag kan. Wow!

Utrustning? Viss obligatorisk utrustning som kompass (tur att det fanns en snabbkurs på 2XU Idre Fjällmaratons hemsida!) visselpipa och första förband. Extra kläder vid snabba väderomslag. Vätskevästen Chase Bike Vest från Camelback blir perfekt, den har jag använt under många långpass i sommar. Skorna är jag tveksam över än så länge, men tar med mig några olika par Hoka One One och testspringer på fredagen innan loppet för att känna på underlag och spänst. EvoJawz är roligast men Challenger antagligen klokast. Fast de väl insprungna Speedgoat 2 pålitliga och mjuka. Beroende på väder blir klädseln långa eller korta 2XU kompressionstights. Linne eller tunn långärmad tröja. Jag hoppas ändå kunna springa i korta kläder för att behålla en skön sommarkänsla.

Energi? Jag har under flera år använt Umaras sportdryck, gels och bars och vet att de fungerar bra för min mage. Dessutom är just Umara leverantör av sportdrycken under loppet så då borde magen hålla sig lugn och fin hela vägen. Vätskeblåsan i västen rymmer 1,5 liter och det är säkert mer än tillräckligt.

Kartan? Jag ser massor av höjdkurvor och några våtmarker. Det är 1400 höjdmeter, som sedan ska springas nedför. Inte alls mycket om man jämför med hur många höjdmeter våra duktiga svenska traillöpare springer i skyrunning-lopp, men för mig blir detta höjdmeterrekord! Spännande! Uppför Städjan två gånger, det ser mäktigt ut.

Medlöpare? Jag kollar igenom startlistan för 45 km och känner igen några namn från sociala medier, det ska bli roligt att träffas i verkligheten! Naturligtvis ser jag också några riktigt duktiga superlöpare och det blir spännande att stå på samma startlinje och att höra efteråt hur de erfarna fjäll-löparna tog sig an terrängen och hur de upplevde loppet.

Till sist tänker jag varför? Mitt varför som ger mig mening när det gör ont och när jag är trött. För att jag älskar att springa i vacker natur. För att jag älskar att känna att jag kan, att jag är stark och att jag kan genomföra en krävande utmaning. För att löpning är glädje och gemenskap med alla härliga medlöpare. Och mest av allt, jag vill verkligen klara av ett långt fjällopp, en helt ny typ av löpning för mig.

Så. Tankarna sorterade och det mesta är redan under kontroll. Tillräckligt med sömn och bra mat så hoppas att jag att alla baciller håller sig borta en vecka till.

Ett år av väntan har blivit bara en vecka. Längtar. Ses vi?