Vardagen tog övertaget plötsligt, det blev lite paus i bloggandet från Cape Wrath, men här kommer det mera. Efter två långa och tuffa dagar var det dags för dag 4 och 5, "kortare" och med chans till lite återhämtning kanske.

Fjärde dagen: Achnashellach - Kinlochewe, 35 km och 1400 hm

Kort dag och återhämtning? Ja allt är ju relativt, 35 km är trots allt nästan ett marathon och dessutom i bergen med delvis extremt tuff stiglös terräng skall det visa sig. I dag blir det luftiga och klippiga berg runt omkring hela dagen.
Jag ger mig i väg bland de första på morgonen även om det är gott om tid i dag, vill utnyttja tiden för att komma i mål så tidigt som möjligt, hinna då få mer vila och tid att få lite ordning på prylarna. Vädret ser lovade ut, molnen spricker upp på morgonen och prognosen för dagen lovar sol. Det börjar uppför direkt mot dagens första bergspass, 650 meter stigning. En ganska lättsprungen stig jämfört med mycket annat, men uppför är det powerwalk som gäller. Ett ta sig uppför effektivt fungerar bra för mig, kan utnyttja stavarna effektivt efter skidträningen i vintras. Passerar en hel del folk till en början men strax innan passet börjar en del snabbare löpare komma ikapp.
Redan i passet ser man dagens checkpoint 7 km långt, långt därborta, brant utför till en början men sedan blir det lättsprungen och härlig flack utförslöpa. Flera snabba löpare passerar på vägen ned, men det flyter trots allt på ganska bra.

Efter dagens enda check point skall vi upp i de höga bergen igen för att runda Beinn Eighe, en av de mäktigaste bergsformationerna under hela loppet. Det är en lagom brant stigning och ganska lättlöpt, inte för att jag springer uppför nu, men det underlättar ändå. Känner mig lite småseg till en början men strax kommer Steve Lee ikapp och håller ett lagom lite högre tempo. Jag hakar på och vi får ett grymt flyt uppför. Passerar säkert 20-30 löpare, många av dem som passerade mig tidigare ned mot check pointen.  Kommer till slut upp i passet och får spana in de mäktiga vyerna tillsammans med några "vanliga" vandrare som tagit sig hit.

Härligt flyt hit och en härlig dag, solen kommer fram mera och mer nu, skall bara runda berget och springa ned till campen, inte långt kvar denna korta dag, eller....

Jag har gjort ett  gravt misstag som kostar mycket mentalt, har valt att springa på GPS spåret utan att kolla speciellt mycket på kartan. Det är bara omständligt att plocka fram den stora kartan när man springer med stavar, har därför inte riktigt koll på att det är nästan halva dagens sträcka kvar och och inte bara ett berg att runda utan fyra. Till en början är det i varje fall en stig om än väldigt stenig, på den kommer vi upp till ett fint vattenfall från tjärnen mitt uppe i Beinn Eighe Vi tar oss upp på platån och över bäcken precis ovanför fallet. Fantasist fint här, synd man inte kan sätta sig och njuta precis som vandrarna som gör just det. Vi skall istället på skrå nedför sluttningen på andra sidan fallet, det visar sig vara den absolut värsta sträckan under alla 8 dagarna. Helt stiglöst med stora stenblock dolda av buskage, stora ljungtuvor och högt gräs. Kliva fram försiktigt steg för steg för att inte rasa ned i något hål emellan. Om man inte gjorde som Henrik och Jim Mann som passerade just här, på något sätt flygande över ytan på allt detta!

Kommer efter en oändlighet ned i dalen till slut bara för att vända upp i nästa stiglösa dalgång. Mindre sten och lite mera lättlöpt men istället småkuperat hela vägen upp i dagens sista bergspass. Puh, äntligen är det i varje fall nära, bara 5 km småstenig stig ned. Det kunde varit lättlöpt här, men nu började benhinnorna i båda benen protestera så det blev till att ta det lugnt nedför.

Kommer i varje fall "hem" till campen tidigt på eftermiddagen efter en dag på "bara" knappt 8 timmar. Solen skiner, det är varmt alla fixar med sina ömma fötter och blöta prylar för att få det tort. Den här campen ligger dessutom i en liten by och finns det en by finns det en pub, det blev ett kort skönt besök i civilisationen för att svalka sig med en pint eller två.

Benhinnorna ömmade rejält hela kvällen, i morgon blir det till att ta det lugnt. Passade på att besöka medic tältet och få hjälp med lite kinesology tejp som jag inte prövat förut. Kändes lite bättre, verklig effekt eller placebo spelar ingen större roll.

Femte dagen: Kinlochewe - Inverlael, 44 km och 1400 hm

Ännu en kort dag, om man nu kan kalla 44 km genom vildmarken för kort, men det är i varje fall betydligt kortare än de två dagar som väntar efter denna. Vaknar av mitt larm kl 5 som vanligt och försöker komma igång, det är rejält ömt i båda benen av benhinneinflammation. Har bestämt mig för att försöka spara på benen i dag, med "bara" 44 km finns det gott om tid till cut off så jag tänker gå hela dagen, försöka få till bra flyt med speedhiking och driva på i uppförsbackarna med stavarna. Utför blir utmaningen, där gör benen som mest ont.

Kommer iväg från starten strax efter 7 för att ha hela dagen till förfogande. De första 5 kilometerna går på en ganska flack grusväg, här blev det drygt att inte springa, många som startade strax efter passerade. Försökte hålla mig till planen och låta bli att springa, det var i och för sig inga problem att låta bli med de ömmande benen jag hade. Efter de första 5 fick jag däremot en mental boost. Vi vek av upp i bergen på en körväg som blev mindre och mindre och sedan övergick i en liten stig. Lagom brant uppför med min powerwalk och stavarna, jag fortsatte i princip med samma fart som på grusvägen men de som sprang där gick nu och det ganska långsamt så det blev ombytta roller när jag passerade. Jag kom fram till CP 1 efter 12 km och 450 hm på precis 2 h utan att springa något, kändes helt OK.

Vid den obemannade check point 1 slutade den lilla stigen och vildmarken började, "Total widerness and isolation" som var rubriken på dagens banbeskrivning. Vi var varnade att vi skulle vända vid CP 1 om vi inte kände oss säkra på att kunna ta oss igenom och ut på andra sidan. En eventuell evakuering skulle kunna ta riktigt lång tid. Mina ben var inte sämre nu än i morse, solen strålade och det började bli riktigt hett så det var bara att ge sig ut i det mäktiga landskapet. Böljande totalt öde dalgångar med några riktigt vackra vyer då och då. Det var tungt att ta sig fram bland tuvigt gräs, ljung och stenar men vyerna fick kompensera.

På väg ut från vildmarken blir det en ny lång stenig körväg att ta sig först uppför och sedan utför. Nu är det riktigt hett och solen bränner bakifrån hela dagen, det går lite tyngre, inte samma driv uppför som i början av dagen. Oroar mig för den kommande utförslöpan, hur skall det gå med benen? Det gör ont, riktigt ont till en början, men efter ett tag kommer jag på en ny teknik med stavisättningen matchad med varje steg bättre. Det blir rejäl avlastning av benen så jag till och med småspringer lite utför. Det här blir en teknik jag kommer ha mycket nytta av de kommande dagarna, enda problemet är att de blåsor och skavsår jag lyckas hålla borta på fötterna hamnar rund händerna p.g.a. den tunga stavbelastningen.

Vid checkpoint 2 passerar vi en kort vända nere vid en liten gård i en djup dalgång sedan är det bara uppför det sista lilla berget före mål. Även om det är ett litet berg så känns det långt innan men äntligen är framme vid campen, bara för att mötas av nästa överraskning. Nästan varje dag slutar med någon form av utmaning. I dag kommer vi ut på bergskanten i princip rakt ovanför campen, bara 1,5 km kvar men det är 300 höjdmeter ned på en extremt stenig stig, den 1,5 km långa utförslöpan tog en halvtimma och tärde hårt på mina stackars benhinnor.

Framme i campen till slut efter 9,5 h i bergen med stekande sol. Klockan var i varje fall bara 17 så det var gott om tid att ta hand om sig själv och bland annat joina alla andra som ville svalka vader och fötter för bättre återhämtning.

Det är svårt att överhuvudtaget gå på kvällen när man stumnat till. I morgon väntar 72 km och nästa dag 61 km, kommer det överhuvudtaget vara möjligt att förflytta sig den sträckan genom bergen och vara i mål före kl 23 som det känns nu. Dessutom hinna förbi olika checkpoints i tid varje dag. Det känns omöjligt, men det är bara att ställa in sig på start i morgon kl 7, så får vi se hur långt det håller.