Enjoying the ride.

Summering 2018.

2018 känns så här i efterhand mest som en kamp om jag ska vara ärlig. Vintersäsongen 17/18 vart det inte ett enda löpsteg, sedan kom våren och jag var i hyffsad form efter att ha åkt massor av skidor så jag kastade mig ut på vägarna och sprang (det var lite för mycket snö i skogen fortfarande). Hade inte en tanke på att vänja kroppen vid den nya belastningen. Så det tog inte lång tid innan ben och höfter strejkade och jag kunde knappt ta ett enda löpsteg utan att grimasera.

Resultatet vart vila såklart. Så kom sommaren med helt galen värme, försökte ut och springa några gånger men värmen gjorde att jag knappt pallade en tur på 3 km. Kämpade rätt mycket med prestationsångest och en känsla av att vara kass då jag sprang så sakta.

Hösten/Vintern 2018.

Så kom hösten, tog hjälp av en coach för att gå igenom mitt löpsteg och för att få lite ny inspiration. Fick veta att mitt löpsteg inte var så illa som jag trott och fick lite övningar att göra. Och någon gång under hösten så började jag sakta men säkert få en annan, härligare syn på löpningen igen. Tog som exempel av mig min kära Polar klocka och sprang bara för att jag älskar det. Begränsade mig själv i både km och antal träningsdagar, och stressade ner med viljan att prestera och springa både fort och långt  (helst samtidigt). Fick insikt i att det tar tid att bygga upp en kropp för att klara av löpning utan skador. Speciellt när man vuxit upp på skogaholmslimpa och inte tränat nämnvärt i sina yngre dagar.

2019

Och så kom året 2019.

Jag har nu den senaste månaden kommit till några härliga insikter. Så som att när man har det lite stressigt i livet och det autonoma nervsystemet inte är som det borde så bör man kanske inte förvänta sig att kroppen levererar som den ska alltid. Utan man kan vara nöjd ändå, trots att man inte förbättrar sig i en rak och fin kurva uppåt. Sedan började jag läsa boken löparglädje och fick rätt snart till mig att ”det behöver inte gå fort, det behöver vara roligt”. Så att jag gör det igen, och igen och igen…

Några bilder från läger i Åsarna med Härnösands Draghundsklubb

Slutligen de sista dagarna här så kollade jag på Marie Kondos serie om hur man städar och rensar sitt hem på ett sätt som blir hållbart. Och fick i något avsnitt till mig frasen att man behöver njuta av resan oxå. Något som jag bestämde mig för att applicera på allt här i livet.

För oavsett om det är att få mitt hem i ordning eller min kropp i ordning som är resan. Så måste jag ju först göra en målbild att jobba mot och sedan även komma ihåg att njuta av resan på vägen dit. Istället för att bara fokusera på målet och bli frustrerad över tiden det tar att nå det.

Med det sagt så ska jag bege mig ut på en lugn löptur i solskenet och bara må.

Liknande inlägg by Madelene Jansson

Liknande inlägg

1 Kommentar

  1. Sandra

    Hej! Ville bara säga att du inspirerar! Är också 85a, började springa i slutet på Juli -18, är alltså HELT ny på det här med löpning. Har alltid velat springa, börjat ungefär 1 miljon ggr men alltid tappat suget efter några veckor. Men nu har jag hållt på i ett halvår 😊. Men så svår det är att inte jämföra sig med alla andra löpare som springer både fort och länge. Kämpar just nu med att känna att det jag gör är bra nog, att jag inte är dålig bara för att jag inte orkar springa varken snabbt eller långt. Men jag springer 😊. Tack för att du delar med dig!

    Reply

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X