Ett år efter andra försöket att bestiga Everest

Just nu så dränks mitt flöde i sociala medier av bilder från Everest, då årets väderfönster närmar sig. Den enda luckan på året där det anses minst farligt att försöka bestiga toppen vädermässigt. Vindarna lugnar sig lite från normala jetströmmar och tillåter mänskligheten att ta sig upp - tillfälligt. Klättrare håller nu på att acklimatisera sig fram till Basecamp och i Everest Basecamp - som är som en egen liten by - är både tältläger och sjukvårdstält med läkare på plats. Allt verkar redo för årets anstormning av klättrare, både erfarna och rutinerade samt tyvärr också kompletta nybörjare.

Jag kom så långt och var så nära, men hade ändå så långt kvar

Jag har en konstig eftersmak i munnen sedan förra årets försök att nå toppen. Den är onekligen lite bitter. Bitter i form av att jag har gjort två försök att bestiga världens högsta berg och båda gångerna blivit sjuk med något som påverkat andningsapparaturen och tvingat mig att avbryta. Jag var ju så nära toppen - som ändå var så långt bort sett till höjdmeter - men så pass nära att det gick att se den och föreställa sig att få komma upp på den. Som att springa ett 100-mileslopp och avbryta efter 130 km. Känslan av att "jag kom så långt och var så nära men hade ändå så långt kvar".

Det har varit två utmärkta tillfällen i livet att öva på att hantera ett misslyckande och för första gången så har jag fått uppleva vad jag tror kan vara något som elitidrottare kan få uppleva i sina karriärer. Att förbereda sig under lång tid, satsa i praktiken allt man har på att nå ett mål och sedan falla på målsnöret.

Att känna att jag fortfarande är vid livet

För min del så har det haft lite olika faser. Först hemkomsten från Nepal och en känsla av glädje. Att känna att jag fortfarande är vid livet, vilket jag inte hade varit om jag inte tagit beslutet att avbryta. Glädjen att få träffa nära och kära, få komma hem till egen säng, egen toalett och slippa vakna med is i ansiktet och på sovsäcken om morgnarna. Kunna få äta kvällsmat utan en överjävligt stor dunjacka. Sedan kom tomheten. Meningslösheten. Jaha? Vad skulle livet gå ut på nu? Inga nya mål. Inte ens ett avklarat mål, utan ett halvfärdigt sådant. Ett slags vakuum och ett famlande efter en väg framåt. Lite senare halvhjärtade försök att bara "hitta på något" medan bearbetningsprocessen fortskred. Sedan plötsligt minnesbilder. Återblicken. Ett slags melankoliskt stadium med en stor saknad till äventyret och upplevelsen. Därefter en slags nystart, den sista fasen i processen, där nystarten blir laddad med "nej nu jävlar!"-känslor och ett sug och ett hunger för nya utmaningar, nya målsättningar och nya äventyr. Besvikelsen har också vänt lite till en pytteliten stolthet över att ha satt min fot på ett ställe där färre än 20 svenskar har varit. Där är jag nu.

Målsättning framåt

Den vanligaste frågan jag får numera är inte hur jag mår eller vad jag ska göra till helgen - utan när tredje försöket att bestiga Everest kommer. En fråga jag säger pass på just nu. Största orsaken är att jag inte känner mig supermotiverad till ett tredje försök, inte just nu i varje fall. Det blir liksom som att göra samma sak igen, fast bara lite längre. Att nå toppen vore givetvis fantastiskt tredje gången gilt, men det innebär flera månaders satsning på nytt, att vara borta från mitt jobb i flera månader, att jag måste slå sönder ännu en spargris för att hosta upp ekonomin till det (jag kör mina äventyr helt osponsrad, vilket sätter sina gränser för vad som är möjligt). En dröm om K2 har istället seglat upp, men jag låter det vara en dröm så länge. I år så tror jag att jag ska ha ett återhämtningsår och återuppbyggnadsår, inte minst då höjder över 5600 meter bryter ner kroppen något så galet (kroppen tar på de höjderna upp till 76% av sin energi genom nedbrytning av muskelprotein, dvs man börjar klättra vältränad och kommer ner som en skalbagge).

Synergier mellan traillöpning och bergsbestigning

Vad har detta med traillöpning att göra? Massor! Dels har det varit nyttigt för mig att öva på att hantera nederlagen i sig, vilket jag tar med mig till de traillopp osv jag drömmer om att springa. Allt från Barkley Marathons till UTMB till galna ökenlopp eller djungellopp, men även till tävlingar på hemmaplan som kan vara ack så utmanande. Ibland behöver man ställa in. Ibland når man inte sina mål. Någon gång kanske man blir skadad. Det är bra att öva på nederlag och hur man hanterar dessa.

Det som dock har att göra mest med traillöpning är att springa i skog och på berg är för mig den i särklass bästa träningsformen för att förbereda sig för bergsexpeditioner. Synergierna är många och då inte minst att få upplevelser i naturen och röra sig fysiskt på en och samma gång. Genom traillöpningen får jag öva på att nöta över tid, fotlederna tränas och stärks, bålstyrkan tränas och stärks, vissa ultratävlingar springer jag med ryggsäck och packning och överlag bygger jag både styrka och uthållighet genom traillöpning. De kuperade träningspassen har lärt mig älska uppförsbackar (vilket kan vara en fördel /ironisk anm). Utöver traillöpningen så tränar jag mer bergsspecifikt, t.ex. vandring med tung ryggsäck i slalombacke samt styrketräning. Den träningen i sin tur gör mig till en bättre traillöpare - så återigen är synergierna direkta.

Höghöjdseffekten

Det fina efter en höghöjdsexpedition när man kommer hem är dessutom att antalet röda blodkroppar är enormt många fler. För att klara av de färre syremolekylerna som finns på hög höjd, så acklimatiserar man kroppen genom att gå upp en stund på högre höjd och sedan gå ner igen. Kroppen känner då av att "här var det inte mycket till syremolekyler inte!" och börjar producera fler röda blodkroppar redan samma dag och samma natt. Redan dygnet efter om förutsättningarna är rätt, så kan kroppen vara redo för ytterligare ett steg uppåt. På så vis jobbar man sig uppåt högre och högre och hela tiden utmanar kroppen att acklimatisera sig. Till slut är blodet otroligt trögflytande och fullproppat med röda blodkroppar.

Effekten när man sedan kommer tillbaka till Sverige och ger sig ut på en löprunda är.... annorlunda. Andningen och rytmen känns väldigt märklig. Pulsen känns annorlunda. Rent prestationsmässigt så finns det också en risk, för plötsligt kan man pressa rejält mycket hårdare än vad kropp och ligament är vana vid - men där hjärta och lungor säger "gasa på bara, kööööööööör, vi har gott med krut!". Men visst är det kul att få njuta av "höghöjdseffekten", även om den bara varar några veckor då kroppen rätt snabbt känner av vår havsnära nivå här hemma och balanserar tillbaka andelen röda blodkroppar.

Avslutningsvis

Jag fortsätter i varje fall att minnas och reflektera min tillvaro på världens högsta berg 2017 och 2018 och blickar framåt mot ett uppbyggnadsår nu med massor med härlig traillöpning och upplevelser på hemmaplan och kanske något lopp i Europa. Jag har även bestämt mig för att satsa ännu mer av mitt liv på det jag verkligen brinner för; berg, skog, sjöar, stigar och allt mixat mellan löpning och äventyr. Let's do this!

[inom kort släpps även filmen från mitt andra försök på Everest, mer info följer vid release]

 

Liknande inlägg by Peter Lindquist

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X