Jag tror jag har hittat ett favorit fjäll. Ullådalen och Mullfjället. Det är så magiskt fint och mjukt. Jag behöver stanna upp och påminna mig om hur tacksam jag är att kunna springa på fjället.

Jag har velat springa fjäll så länge men alltid stoppats av skador. Men nu börjar jag långsamt lita på kroppen. Långsamt lita på att jag kan springa utan att få ont. Trampa snett utan att det händer något. Tålamod är min sämsta egenskap. Just nu är jag förvånad att jag har sådant tålamod. Jag har gett mig tusan på att det ska gå att hålla ihop utan skador i år. Skynda långsamt heter det.. Jag har första loppet för säsongen nästa helg. Fortfarande lite orolig. Jag vet hur jag är på lopp. Jag springer sönder mig och jag vill inte förstöra allt jag har framöver. En del av mig vill verkligen springa loppet medan en del av mig säger neeej du kommer bli skadad igen. Mitt förra lopp slutade med en stressfraktur och jag orkar inte det igen. Jag orkar inte månader av rehab och att fakea hur jag mår varje morgon men samtidigt vill jag ju springa lopp. Det är ju galet kul!