Det är inte så många år sedan jag avskydde löpning på alla sätt och vis. Egentligen avskydde jag all form av träning och idrott. Jag insåg dock att motion är bra, men varje gång jag stack ut för att springa så sprang jag som en dåre i någon kilometer innan jag ramlade ihop och hade håll, ont i magen, flåsade som en gnu och varje löpupplevelse blev förknippad med smärta, lidande och en stor portion tristress.
Jag lovade mig själv att aldrig någonsin springa längre än en mil eller ens försöka. Så en vacker dag, så föreslog mina mer rutinerade löparvänner (med erfarenheter från Ironmantävlingar mm) att jag skulle följa med på ett träningspass, ett långpass på en helg. Jag tog på mig mina bomullskläder (jag hade inga löparkläder) då det var vinter och följde med. De bokstavligen talat drog mig i nacken hela tiden då jag ville springa för fort, över min kapacitet och alldeles för fort för ett långpass. Jag fattade ingenting - varför skulle jag sakta ner? Då kändes det ju inte som om jag tränade något?
De förklarade för mig att långpasset skulle vara i prattempo. Vi skulle jogga och socialisera, inte rusa 3 km och ramla ihop med näsblod och snor fulla ansiktet. Jag begrep ingenting, men tänkte att jag gör som de säger.
Tredje långpasset vi sprang ihop, så frågade de mig efter ett tag om jag visste hur långt jag hade sprungit. Jag hade ingen pulsklocka och ingen aning. Svaret var 16 km. Jag begrep ingenting, jag hade ju lovat mig själv att aldrig springa längre än en mil och här kom jag mysjoggandes över 16 km och kände mig inte ens trött. Dessutom i och med att vi pratade och skojjade så hade jag rentav glömt bort hur länge vi hade sprungit.
30 pass senare stod jag på startlinjen för Göteborgsvarvet. En spontananmälan, med målet att springa under 2 timmar. Jag kom in på 1:58 och klarade mitt första halvmarathon! Det trodde jag inte själv var möjligt, medan mina löparvänner var helt inställd på att jag skulle klara det. Från soffpotatis till halvmarathondistans på bara 30 träningspass! De lugna, sociala långpassen hade gjort att jag inte bara hade börjat tycka det var roligt att springa, utan gav också min kondition en rejäl skjuts framåt. Mitokondrierna, kapillärer, ja allt sådant i kroppen hade börjat utvecklas. Löparpassen var inte längre förknippade med att ha håll, må dåligt, eller att vara tråkiga - utan blev en del av mitt sociala umgänge då vi pratade, skrattade och hade hur roligt som helst under våra löprundor.
Några år senare så stod jag på startlinjen till min första fjällultramarathon, Fjällräven Classic och 110 km från Nikkaloukta till Abisko. Målet var att klara sub 24 timmar och jag kom i mål på strax under 23. Hade någon sagt till mig år 2010 att jag en dag skulle springa ultramarathon i skog och på berg, så hade jag trott att personen varit helt från vettet. På bara 30 pass förändrades min syn på löpning helt.
Till alla er som känner igen er i att löpningen är förknippad med håll, blodsmak, känns jobbigt, tråkigt och allt det andra - försök hitta en vän och prova att köra ett pass ihop där ni inte tittar på tid eller fart, utan fokusera bara på att ni hela tiden kan prata och är pratbara. Känns det jobbigt att prata, dra ner på tempot. Fokusera bara på att vara i rörelse utan att nödvändigtvis springa hela tiden. Växla mellan promenad och långsam jogg om det känns bra och börja kanske med 45-60 min, för att sedan öka till 90 minuter i rörelse en gång i veckan. När det känns bra prova att vara i rörelse i 2 tim. Det låter långt, men tro mig, man vänjer sig och då inte minst när man har en vän att jogga med.
Detta är ett grymt bra recept på att komma över tröskeln och gå från soffpotatis till att få upptäcka de sköna sidorna av löpning på riktigt!
