Folkfesten var galen. Människor överallt, tutor och hejarop till höger och vänster. Det gick knappt att få plats på spårvagnarna så mycket folk var det.

Årets enda asfaltslopp är avklarat och avklarat med besked. Jag kapade förra årets tid med 9 minuter och kunde nog varit ännu snabbare om det inte varit lite för trångt i vissa passager.

De nya skorna från Salming funkade fläckfritt och märktes knappt att de satt på fötterna. Även vädret var på löparnas sida och bjöd på lagom värme och lite solglimtar.

Jag provade att springa efter pulsen för första gången någonsin. I min vetskap om att Göteborgsvarvet ändå är ett hyggligt platt lopp med bara två större backar så tänkte jag att man borde kunna hålla ett jämnt tempo hela vägen runt. När jag vanligen springer i skogen brukar snittpulsen ligga runt 160-165 slag per minut men det är ju i mer svårlöpt terräng än de helt platta asfaltsvägarna i Göteborg, därför tänkte jag att ett snitt på 170-175 slag per minut inte borde vara omöjligt att hålla i 21 kilometer.

Sagt och gjort, jag bytte visningsbild på klockan och sprang så jämnt jag kunde. Resultatet talar för sig själv, 1:46:50 mot fjolårets 1:56:05.

Jag är ingen större beundrare av att springa på vägar och trottoarer men Göteborgsvarvet har fått en speciell plats i mitt löparhjärta. Troligen är det allt ståhejet som roar mig. Alla är så glada och uppmuntrande längs banan att man formligen översvämmas av energi stundtals.

Nu är det dags att rikta om fokus till stigar, mossar och grus. den 2:a Juli är det premiär för Skogsvargarna Trailrun på Hunneberg i Vargön. Detta är både hemmaklubb och hemmaarena för mig och ska bli riktigt roligt. (Kom gärna och spring med oss). På lördag får det bli ett långpass i skogen, då ska jag ha med kameran och ta så mycket kort jag orkar. Nästa inlägg blir späckat med bilder.

Puss på er.