Har legat nästintill extremt lågt på löpfronten efter Utö swimrun för ett par veckor sedan. Först åkte jag på någon form av bihåleinflammation som sänkte mig totalt under veckan efter Utö. På söndagen hade jag kraft nog att ta mig ut på 23 km som dock innehöll ett gäng pauser och kontemplation på natursköna platser.

Jag är lite så, tycker inte att det är superviktigt att långpassen löps strikt sammanhållna utan stannar hellre och njuter på vägen. Älskar att slå mig ner på en solvarm sten och känna ljumma vindar smeka medan jag blickar ut över skog eller vatten. Det är livslust och glädje för mig och det tankar mig med energi.

Under veckan som gått har jag känt mig sliten som tusan. Har upplevt en del mental stress och har haft fyrtioelva aktiviteter att ro i hamn så jag har aktivt valt bort löpningen den här veckan. Hoppas att det på något magiskt vis ska visa sig smart inför det ultralopp som väntar nästa vecka. Är jag redo, det vete tusan om jag ska vara ärlig. Borde jag ha tränat mer, alltid. Är jag nervös, you bet.