Jag tycks ha ramlat ner i Underlandet likt Alice. Tiden är ur led och världen är upp och ner. Vad är det då som har hänt? Jo, jag tycks ha drabbats av någon form av handlingskraft och aktiviteter som har legat i träda har fått bubbla upp och ta plats.
Häromdagen rev jag av ett löppass och jag inser att det inte ligger så mycket sensation i det. Men löpningen skedde på löpband. Jag avskyr löpband och jag är inte dunderförtjust i att springa inomhus. Trots detta ställde jag mig på bandet med siktet inställt på intervaller och jag vek inte en tum från mitt mål. Jag var helt enkelt bestämd och plockade fram den där envisheten som jag vet med mig att jag besitter. Och för första gången någonsin dog jag inte tråk- och svettdöden redan efter 600 m. Hepp så hade jag klarat mitt första löpbandspass sedan Dackefejden.
Och varför ska då detta vara bra kan man ju undra när det bästa som finns är att springa utomhus och då med fördel i skogen. Jo, ibland så finns ingen skog att tillgå och då är det skönt att kunna variera sig och tillåta sig själv att ta sig fram även på andra underlag. På samma sätt finns det inte alltid möjlighet att springa utomhus och då är det rent ut sagt kalasbra att faktiskt kunna harva lite löpband utan att dö av understimulans.