HeaderAD

Hej blogg, det här blir bra!

Våren och sommaren verkade komma ganska plötsligt i år, och övergången från vinter- till sommarträning fick lov att gå fort. Jag sitter i skrivandets stund på ett tåg mot Göteborg för att springa tävling nummer fem och sex för säsongen, Stafettvarvet och Göteborgsvarvet som får avsluta en, för mig, ganska intensiv start på löpningsåret. Under vintern har löpningsträningen fått stå tillbaka lite, men med några pass i veckan känns det ändå som att jag inte tappat så mycket. Jag har istället lagt många träningstimmar på skidalpinism (dvs. kort sagt topptursskidåkning som tävlings- och träningsform), det var första säsongen inom en för mig ny sport men garanterat inte sista!

King/Queen of Sixpack, skidalpin tävling i Storulvån.

King/Queen of Sixpack, skidalpin tävling i Storulvån.

 

Vem är då jag som skriver? Eftersom detta är min första bloggpost hör det ju till god ton att jag presenterar mig.

Mitt namn är Johan Östman, jag är 28 år gammal och är sedan några månader åter bosatt i Stockholm där jag är uppväxt. Mitt intresse för traillöpning började tändas 2009 när jag precis hade flyttat upp till Umeå för att plugga, jag hade sprungit en del innan dess men då mest sett det som något man gör någon kväll i veckan för att man ska. Intresset fortsatte växa och utvecklades längs en väg som jag tror att många känner igen sig i: 2012 läste jag Born to Run av Cristopher McDougall, började fundera på löpsteg, fotisättning och ultralöpning, ökade träningsdosen ganska snabbt, fick problem med benhinneinflammation och därefter löparknä och fick ägna merparten av ett år åt att leta mig tillbaka till löpningen. Det var såklart väldigt tråkigt där och då, men det fanns en viktig läxa att lära, och jag inbillar mig att jag efter detta har närmat mig löpning med lite större ödmjukhet och eftertänksamhet. Året därpå sprang jag min första ultra, och jag fastnade direkt!

DSC02291

Distanspass i Nackareservatet.

 

Traillöpning är ett fantastiskt sätt att komma ut och uppleva naturen, oavsett om det är djupt in i skogen, i något av reservaten nära Stockholm eller på ändlösa fjällvidder. Känslan av att kunna ta sig fram snabbt och lätt nästan oavsett underlag, känna marken under sulorna och vind och sol och regn och snö mot ansiktet är svårslagen. Det finns dagar då det går att flyta på lätt och snabbt utan minsta ansträngning, dagar då man känner sig odödlig och kan springa hur långt och snabbt som helst, dagar då man inte kan få nog av höjdmetrar. Det finns andra dagar när inget funkar, när man är slut och tom och långsam och minsta lilla backe tar kål på en, när allt gör ont och är jobbigt och man mest vill sätta sig ner och tjura med en kopp kaffe. Självklart är det så, men en dag med löpning är i min mening alltid bättre än en dag utan, och det är fantastiskt att ha möjligheten att springa bara för att man tycker om det.

Utifrån detta har en tanke växt fram hos mig, nämligen att jag vill ha mer av det. Jag vill ut mer, springa mer, få mer tid utan tak och väggar. Tanken har funnits någonstans i bakhuvudet ett tag, och vad jag till sist har kommit fram till är att det egentligen inte finns några hinder för det, så nu när jag skriver detta har jag slutat på mitt gamla jobb (som tandläkare) och kommer om några veckor istället att börja jobba på Kebnekaise fjällstation. Det ska bli väldigt spännande att få tillbringa sommaren på vad som i min mening är en av världens vackraste platser, och såklart fantastiskt att ha hela fjällvärlden precis utanför dörren. Jag hoppas på många timmar av härlig fjällöpning, och kommer att dela med mig av det här!

Salomon City Trail 2016.

Liknande inlägg by Johan Östman

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X