För tre år sedan såg Hellas Frostbite dagens ljus för första gången. Ett swimrun i december, kan det bli galnare än så.
Första året var jag anmäld men bangade i sista stund. Förra året stod jag på startlinjen och tog mig 1,5 varv av den tre varv långa banan á 5 km löp och 80 m sim i 2-gradigt vatten per varv. Efter 1,5 varv pep mina luftrör och det kändes som att jag gjorde klokast i att DNF:a. Jag var helt enkelt för förkyld för att kunna övertyga mig själv om rimligheten att utsätta min kropp för påfrestningen att fortsätta.
I år såg min medverkan länge mörk ut men dagen innan loppet insåg jag att jag skulle ha en chans att sladda in precis innan startskottet och det var precis det jag gjorde.
Så vad driver en att starta i ett swimrun i december när sjön man ska simma i har ett tunt lager is. Jo, en anledning är att syftet är gott då hela anmälningsavgiften går oavkortat till Barncancerfonden. Sedan har vi såklart kicken i att våga.
Runt 70 personer stod på startlinjen denna soliga dag ute vid Hellasgården i Stockholm. Ca 60 personer försvann i ett rasande tempo när starten gick. Jag var inte en av dem. För mig var loppet mer av en upplevelse och ett genomförande. Hade sällskap av min vän Åsa och till och från sällskapade vi med andra.
Vi snick-snackade oss igenom 5 km och plötsligt var det dags att simma. Våtdräkten var på med ett ytterligare värmande neoprenlager under på överkroppen. Hade dock varken paddlar eller simglasögon eftersom jag inte hade för avsikt att stoppa ner huvudet och fin-crawla. Istället fulsimmade jag polo- aka Tarzansim.
Åsa hade utombordaren på och svischade förbi och upp vid bryggan. Jag sluggade mig fram och ålade upp ungefär lika graciöst som ett kylskåp.
Kommande två varv avverkades i samma fina form och precis så kändes det, som att jag var i fin form och kunde springa kontrollerat och stabilt. Ett tag hade vi sällskap med Aron Andersson och han var utan tvekan den som gjorde den främsta insatsen under dagen. Inte nog med att han fixade den kuperade banan i rullstol. Han simmade dessutom med rullstolen i släptåg. När han väl kom fram till vattnet hivade han helt sonika rullstolen rakt ut i vattnet och drog den därefter i lina bakom sig.
Men hur sjutton klarar man att simma i 2-gradigt vatten? Jo, faktum är att simmet inte var så farligt som man kanske kunde tro. Efter 5 km är man varm och kylan i vattnet är så kortvarig att man snabbt återhämtar sig. Hade dock en viss känsla av kyla inifrån resten av dagen, så visst påverkades jag lite.
