Hvar swimrun 2017 race report

Det är söndag morgon och vi vaknar till ett Adriatiskt hav som är i uppror. Samma hav som två dagar tidigare var lugnt och inbjudande har nu brusat upp...

18 april, 2017 |

Det är söndag morgon och vi vaknar till ett Adriatiskt hav som är i uppror. Samma hav som två dagar tidigare var lugnt och inbjudande har nu brusat upp och är på ett riktigt uselt humör.

Team Kul på vägen är dock vid gott mod och låtsas vara hur coola som helst med vindar som ryktas vara uppemot 15 m/s. Tävlingsledningen har redan kvällen innan modifierat banan av säkerhetsskäl och det invaggar oss i någon sorts trygghet. Vi ska fortfarande simma 3000 m från Hvar över till de mindre Paklinski-öarna, men överfarten ska ske där det är mindre exponerat för öppet hav. Totalt ska vi simma 10,6 km och springa 34 km. All good... so far.


Vi ställer oss i startfållan och packar ihop oss med övriga deltagande lag. Det sägs att runt 100 lag ämnar starta denna blåsiga dag vilket betyder att vi delar det lilla utrymmet i fållan med ett par hundra personer. Det känns som att det är färre men när startskottet ljuder så är känsla istället att tusen brunstiga djur dundrar förbi oss trots att det bara är några hundra meter ner till hamnen där vi ska hoppa i vattnet direkt från kajen. Vi håller oss till vänster för att slippa simma snett mot vågorna men när jag kastar mig ut från kajen löper pulsen amok. Det är kallt och salt och jag hinner inte ens tänka på hur galet det är att jag utan att tveka hoppar rätt ner i vattnet från en hög kajkant. Tävlingsadrenalinet pumpar och all tvekan som skulle finnas där alla andra dagar är icke-existerande.


Det är verkligen sjukt salt...och kallt och den vanliga paniken i kallt vatten slår över mig. Lugn och fin, Linda, lugn och fin. Jag vet ju att det går över men paniken släpper inte och stressen över att hamna absolut sist river och sliter i mig. Jag kippar efter andan och gormar till Johan att jag har panik. Han lugnar och försöker få mig att börja simma. Jag panikar lite till men simmar på och hatar att jag gör sådant här. Jag kommer in i ett flyt och kommer till slut till uppstigningsplatsen på andra sidan hamnen. Tassar iväg och tänker, lugn och fin, inte mer panik nu. Det är ingen idé att rusa redan efter 10 minuter när vi ska hålla på i minst 9 timmar.

Vi snirklar oss fram längs strandpromenaden och uppför en trappa. Efter stigningen börjar vi springa och kommer till en tunnel som går rakt genom ett berg. Det är mörkt och man ser slutet av tunneln men inte sina egna fötter. Jag vet att vi närmar oss en utförslöpa innan vi ska i och simma igen. Det är klippigt och fullt med vassa stenar där vi stiger i men vi lyckas hålla oss på fötter och hoppar utan att slå i stenarna under ytan.

Simsträckan är ca 1800 meter och går längs kusten för att därefter vika av in i en vik. Vi har vinden i ryggen och simmar stabilt och med bra fart. Johan navigerar och jag ligger bakom i lina. Det är långt och efter 900 m kikar jag på klockan och konstaterar att det är småkyligt och att våtdräkten skaver i nacken trots fjorton lager vaselin, sportslick och bodyglide. Antagligen för att vattnet är så salt att en sten skulle flyta.

Jag ser botten som hör till stranden där vi ska upp och stoppar ner fötterna. Där finns ingen botten och jag slås av insikten att vattnet är så fantastiskt klart att det är omöjligt att avgöra avståndet till botten. Klart och turkosblått på en och samma gång. Slutligen finns botten där och vi hakar ur linan och ramlar upp på stranden.

Vi påbörjar en stigning på grusväg och vet att det kommer vara varmt och gå både uppför och nedför de närmaste kilometrarna eftersom vi har cyklat och rekat banan just här. Eftersom banan blivit modifierad kommer vi att behöva springa till första cut off för att sedan vända och springa tillbaka samma väg. Vi möter lag som har varit vid vändpunkten och som nu är på väg tillbaka för att ta sig an den långa simningen över till Paklinski. Vi har fortfarande en lång dag framför oss och går därför uppför för att sedan lägga benen på ryggen utför.

Vid vändpunkten plockar vi upp den safety buoy som behöver vara med oss på den långa simningen. Johan får äran att blåsa upp den för att jag ska spara på krafter och andetag. När vi når vattnet i den vik där långa simningen börjar får vi instruktionen att ta sikte på den röda båten med det blinkande ljuset när vi väl kommer ut ur viken. Vi simmar och håller vänster för att möta vågorna i början av simmet istället för på slutet då vi misstänker att vi kommer att vara trötta.

En båt glider upp bredvid oss och pekar mot en boj som ligger långt till höger i mynningen i viken. Vi fortsätter hålla vänster men båten ger sig inte och vi korrigerar åt höger. Vi blickar åt landmassan som är Paklinskiöarna och försöker se vart vi ska. Det är svårt att se något överhuvudtaget i de höga vågor som får oss att tumla åt alla håll. Ingen röd båt, inga andra lag och inget ljus. Vart ska vi egentligen? Finns inte mycket mer att göra än att fortsätta framåt och till slut ser vi faktiskt en båt med rött tak. När vi siktar på den vet vi inte om vi är på rätt väg men då vi inte har något annat att gå på så kör vi på.

Linan får oss att hamna i osynk. Johan ligger på en jättevåg samtidigt som jag är under den. Vi dras åt olika håll för att i nästa sekund smacka ihop. Tänker på ett dragspel men är samtidigt oändligt tacksam över att sitta ihop. Jag slås av att jag trots allt inte är rädd. Trots att jag befinner mig i ett stormande och aggressivt hav och vi inte ser några andra lag och närmaste båt är kilometer bort.

Den röda båten puttrar plötsligt iväg och är puts väck. Vi letar efter något annat att sikta på men det enda som dyker upp i vågorna är frågan om vart vi ska. Jag vågar inte snegla på klockan av rädsla för att inse att vi varit i på tok för länge. Mitt i ett tumlande hav som håller en temperatur runt 14 grader. Dessutom i en situation där tiden rinner ifrån oss. Både tiden till cut offen inne i Hvar och tiden till dess att vi kommer att börja frysa. För ligger vi i länge så kommer vi frysa. Och jag fryser.

Plötsligt ser vi en liten yttepytte fyr ute i vattnet. Den står på några klippor en bra bit ut från land. Tre, fyra andra lag har klättrat upp på de vassa klipporna och spanar efter markeringar som kan ge ett hum om vart vi ska. Ett lag viftar dit en säkerhetsbåt och bryter. Jag fryser och har nära till tårarna av uppgivenhet. Främst för att jag inte vet vart vi ska eller hur långt det är kvar till land. Vi kravlar oss upp bredvid fyren där det dånar av blåst och jag skakar okontrollerat av kyla samtidigt som jag klamrar mig fast.

Vi ser lag som drivit någon kilometer åt fel håll och konstaterar att vi också hamnat lite snett. Inte mycket, men vi har drivit åt höger av vågor och strömmar och kommer att behöva simma rakt mot vågorna för att kunna driva in i viken där uppstigningen finns. Det känns hoppfullt att äntligen veta vart vi ska men ångesten över att behöva kliva ner och simma 30 minuter till river i mig. Demonerna äter oss och femton minuter passerar medan vi står och skakar. Vi vet att vi kommer att missa cut offen inne i Hvar och att vi inte kommer att få slutföra loppet. Trots detta bestämmer vi oss för att kliva i vattnet och simma. Viljan att få uppleva att springa ute på öarna är större än känslan av att vilja att ge upp. Efter att ha klivit upp känner jag mig stolt, modig och galen. Vilken sund människa gör sådant här.

Ut från viken och sedan i en båge tills vi får syn på fyren där vi står och huttrar i 15 minunter

Vi tassar iväg och trots att vi ägnat större delen av dagen åt att simma känns benen helt slut. Som två stockar som jag sluggar framåt över det vackra landskapet. För det är vackert. Och tekniskt. Små stenar som trycker sig in i fotsulan och vassa klippor som väntar på att skrapa sönder en. Vi kapplöper med de små ödlorna som kilar mellan stenarna medan vågorna slår in mot land.

Vi kommer till slut fram till sista simningen innan strandpromenaden i Hvar och vi ska nu ta oss från småöarna in till stora ön. Det är ingen lång simning men hela Adriatiska havet pressas in mellan de två öarna och skapar monstervågor. Vi kliver ner i torktumlaren och siktar kraftigt åt höger eftersom vi ser att laget innan driver åt vänster. Havet visar ingen barmhärtighet och vågorna slungar oss åt alla håll. Vi är på varandra, under och över. Jag tippar nästan över vid flertalet tillfällen och ena sekunden slår jag paddlarna i Johans skor för att sekunder senare ligga på spänd lina.

Jag börjar känna ett obehag när jag kikar upp och inser att det är långt till uppstigningsplatsen och att vi tycks komma längre och längre bort trots att vi navigerar enligt konstens alla regler. Inser att det inte bara är vågorna som får oss att dra åt fel håll utan att vi även battlar med starka och osynliga strömmar. Jag borrar ner huvudet och tar i med kraftfulla armtag. Hur svårt ska det vara, nu kör vi. Kollar upp och insikten drämmer in i mig med full kraft. Vi simmar framåt men åker längre och längre bakåt. Signalerar till Johan att ön på vår vänstra sidan kommer allt närmare och att vi snart kommer riskera att kastas upp på de vassa klipporna.

Vi ska till det röda krysset men driver in bakom en ö.

Vi båda tar i allt vi har för att korrigera och ta oss framåt men tvingas inse att det inte fungerar. Hur gärna vi än vill så går det inte. Så fort vi slutar simma så dras vi i hög fart åt fel håll. En båt glider upp och försöker peka oss i rätt riktning. Det är nästan komiskt. Vi vet vart vi ska men det är inte möjligt att ta sig dit. Där och då bestämmer vi oss för att bryta och bli upplockade av en båt. Att aktivt välja att bryta och ta en DNF (did not finish) skaver inombords och det krävs mod att våga ta beslutet. Det visar sig senare att vi inte är ensamma och att totalt 49% av alla lag tvingades bryta under dagen.

Jag ser inte vårt beslut som ett nederlag utan känner mig stolt över vår prestation och känner mig samtidigt trygg i att det var rätt beslut att ta. Naturen var helt enkelt vår överman, i alla fall just den dagen.

Senaste blogginläggen

  • Pryltest - Craft Nordlite Ultra / Pure Trail Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Men. Du är väl aldrig sjuk? Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Att komma dit man är Malin Tidqvist
    Läs mer
  • 10 månader mot 10 mil - my experience Sara Costa
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Löpargrupper

För dig som vill upptäcka nya stigar på hemmaplan - ihop med andra.

Outnorth Trailtour

Vilka är landets bästa traillöpare över säsongen 2024? Vilket är det starkaste teamet? Från stränder, via klippor och fjäll till djupa skogar.

Trails of SWE c/o Dacia

Trails of SWE c/o Dacia är 4 lopp, 4 naturtyper, 4 sätt att uppleva vårt fantastiska land. Och 4 sätt att få använda hela din kapacitet, att våga vara grym.

Guider utrustning

Få hjälp inför ditt köp av skor, pannlampor eller löparryggsäck. I samarbete med Outnorth.

Trailkalendern

På fjället, längs havet, i skogen. Här hittar du alla svenska traillopp i en kalender.

Shop

Snyggkläderna, presentkort och löpargrupperna

Trailrunning Sweden AB
Hästtorget 6, 312 30 Laholm
VAT-nr SE559145416901
Email: [email protected]


Lägger till i kundvagnen

  • x
X
X