Förut, när jag slet för att bli en löpare utan att egentligen tycka att det var så roligt med löpning, så sprang jag alltid med musik i öronen. ”En låt kvar, kom igen, du orkar hela vägen hem”. När jag sedan lämnade asfalten och började att älska att snöra på mig skorna, då skippade jag lurarna. Jag behöver inget brus, jag vill höra vindens sus (ok, här blev det ett vråltöntigt rim, det var inte meningen, men än dock sant). I skogen behöver jag vara mer vaken, mer närvarande än på platt underlag. Även om terränglöpning absolut har samma avkopplande effekt (jag stänger ute tankarna på jobbet, på tvätten, på handlingslistan) så behöver jag ha fokus.
Jag lämnade lurarna hemma, lyssnade på skogens ljud och på mina egna steg och andetag, och jag fann det helt ljuvligt att få en paus från det ständiga bruset runt om mig i vardagen. Men nu är det ju så att jag inte alltid får till ett skogspass när schemat tillåter träning. Jag får ibland ge mig ut och springa elljusspåret ett par hundra meter från där jag bor, eller ta en runda på slingriga små landsvägar. Och är kalendern riktigt fullspäckad så kanske jag slår till med transportlöpning till jobbet. Och där. På den raka och långa asfaltsträckan, där behöver jag mina lurar igen. För där tröttnar jag på mina tankar (mycket för att de fastnar i någon sorts loop kring hur seeegt det är att springa på asfalt med bilar susandes förbi mig) och då behöver jag distraktionen. Ibland lyssnar jag på musik, det kan vara otroligt peppande, men oftast nuförtiden lyssnar jag på poddar. Det finns ju en uppsjö av dem! Jag har inte helt oväntat snöat in på träningspoddar. Jag lyssnar på Träningspodden när jag vill ha sällskap, Bubbel och mjölksyra likaså, Maratonpodden för att höra spännande profiler berätta om sin syn på ”snorsport” som programledaren Petra Månström uttrycker det och såklart Löparsnack som jag tycker är jättebra och mer är som ett samtal mellan de medverkande än en klassisk intervju. Eller varför inte Husky Podcast där Magnus Ormestad träffar den ena fantastiska profilen efter den andra. Förutom dessa så lyssnar jag även på Styrkebyrån ”en podd om styrka och framför allt starka kvinnor” Jag har ju en pågående förälskelse i styrketräning. Detta nödvändiga ont som jag började med för att kunna bli, och fortsätta vara, en skadefri löpare och sedan upptäckte att det var grymt kul och lätt beroendeframkallande.
Att byta musiken mot prat kan dock få konsekvenser. Med musik pumpandes i öronen håller du energin uppe medan kilometrarna passerar. De som möter dig ser en fokuserad, energifylld löpare. Med prat i öronen, då finns alltid risken för att känslorna spretar lite varstans. Du fnissar eller skrattar högt åt något du hör, något berör dig och du kanske darrar lite på underläppen (större risk om du lyssnar på dokumentärer än träningspoddar, men man vet aldrig vilka knappar historierna trycker på hos just dig). Eller det som hände mig häromdagen. Jag var ute och promenerade med hunden, lyssnade på ett avsnitt av Styrkebyrån som handlade om startpositionen i marklyft. (Nördigt? Ja! Gillade jag det? JA!) Så jag går där, lyssnar på hur man fäller höften och hittar anspänning i bålen och aktiverar skulderbladen… Och jag finner plötsligt mig själv ståendes fälld i höften, laborerandes med vinklar för att hitta hur jag har min startposition i marklyft. Är det rätt, funderar jag med min imaginära skivstång i händerna? Kan jag hitta en bättre startposition månntro… Och så tittar jag upp. Hunden står två meter framför mig, lite längre bort står ett gäng skolbarn med stora ögon, och en granne passerar bakom min rygg och säger ett försiktigt ”hej?” för hon vet förmodligen inte vad hon ska tro om mina förhananden. Jag rätade, lätt rodnande, på mig och hejade tillbaka. Hoppsan. Jag skulle ju bara... Äh..
Helst av allt springer jag i terrängen, och då lämnar jag lurarna hemma. Men hjälp mig klara av de där transportlöpningarna i vinter. Vad lyssnar du på när du springer? Har du en bra musiklista, eller ett nytt bra poddtips du vill dela med mig, eller med varandra? Något som lyfter oss när vi behöver en push?
För ärligt, visst är det just precis så här som Martin Johansson beskriver det (tack Camilla, Nordic Preparedness, för att du visade denna, I love it!):
Ha nu en jättehärlig vecka. November övergår till december, jag håller tummarna för tjocka snötäcken och kanske ett soligt lunchpass?
"...I feel fantastic..."