Tillräckligt långsamt för ett fint Idre Fjällmaraton

I sommar har jag sprungit lite vilse, kan man säga. Tillsammans med min klubb Falkenberg Allstars har jag ställt upp i de lokala stadsloppen och jagat tider/placeringar/lagpriser på 10km och Halvmaraton. Det är ju roligt, men ganska huvudlöst och upplevelsefattigt. Kan jag tycka. Dock behövdes nog sommaren för att verkligen förstå och konstatera: Löpning ska vara naturligt. Och asfalt är inte naturligt! På lördag är det äntligen dags för Idre Fjällmaraton, som blir min första äkta löptävling sedan mitten av maj. Så här går mina tankar inför det. Observera även att det fortfarande finns platser kvar till loppet på idrefjallmaraton.se, samt i Falkenbergsbussen/-boendet via runfbg.se!

”Hemmaplan”

Under de senaste åren har jag ju hunnit springa en handfull stora och små bergslopp i sydeuropa, men Idre Fjällmaraton blir mitt första bergs-/fjällopp på nordisk mark. Eftersom min skid-/idrotts”karriär” på många sätt började i Idre, där jag bodde i två vintrar efter gymnasiet, känns det helrätt att debuten sker just där. Många kanske tycker att Idre är för långt söderut och för flackt, men det ska bli riktigt kul bara att komma ”hem” till byn så här 12-13 år senare. Se om Per är kvar på ICA, om Värdshuset fortfarande serverar Jambalaya och om TV-kanalen håller samma kvalitet som på TV-Anders tid.

Att välja bana

När jag från början anmälde mig till Idre Fjällmaraton i slutet av 2017 rådde ingen tvekan om att ”barnvarianten” 28 km är rätt distans för mig. Än så länge har jag aldrig varken tränat eller tävlat längre än 33 km löpning och aldrig heller varit lockad att göra det. Med bara några dagar kvar till start har jag dock, från säkra och oberoende källor, fått besked om att ”omvägarna” som gör 45km-banan längre ska vara väldigt vackra. Eftersom jag själv bott i Idre är dessutom 28km-banan välkända marker medan 45an går på platser där jag aldrig varit. Så jag kommer att vela in i det sista men det lutar nog ändå att jag följer förnuftet och behåller min plats i ”barnloppet”.

Ett försök till bananalys

På lördag ska jag, kort och gott, njuta av att vara tillbaka i äkta löpning igen. På förhand känner jag inget som helst driv att pressa mig till ett bra lopp. Men å ena sidan är det då jag brukar prestera som bäst, och å andra sidan är det lätt att säga innan nummerlappen och tävlingslinnet åker på. Loppet blir även mitt första med packning på ryggen, så mycket kommer handla om att bli vän med väskan jag köpte från inov-8. Men även om prestationen kanske inte blir huvudfokus är det förstås bra att skapa sig en bild av banan (när jag väl valt vilken klass jag ska springa) och höjdprofilen. I grunden vet jag att vi ska springa ut från Idre Fjäll mot Burusjön för att sedan vika upp mot Nipfjället, där den långa banan rundar denna gigantiska stenhög medan den korta banan viker av upp på höjdryggen mot Städjan. I området mellan Nipfjället och Städjan har jag spenderat många timmar till fots och på skidor, första gången redan för nästan 20 år sedan då jag deltog i Orienteringsförbundet Riksläger. Här bjuds på vacker utsikt över södra fjällvärlden, men lokalborna vill påstå att de mest spektakulära upplevelserna sker längs den längre banan, ner mot Foskdals fäbodar. Och just därför funderar jag fortfarande på att byta klass.

Väl (nästan – vi springer inte riktigt hela vägen dit) uppe på Städjans ikoniska topp har långa banan redan avverkat sina ”omvägar”, och med bara 9 kilometer kvar går det nästan att skymta målområdet bakom Gränjesvålens liftsystem (I dagligt tal – Idre Fjäll). Långa banan går dessförinnan ner och vänder i Foskdal två gånger, och har därmed samlat på sig några fler höjdmeter och betydligt fler kilometer än vad korta banan gör. Sammanlagt består korta banan av fyra lite större stigningar, där de två första kommer väldigt tätt. Långa banan har också, i stora drag, ”bara” fyra större stigningar. Men de är istället betydligt längre/högre.

Sista stigningen är den mellan ”Ostliftarna” (östra sidan av Idre Fjälls liftsystem) upp till toppen av Gränjesvålen. Sen är det bara två kilometer kvar längs vägen ner mellan Väst- och Nordliftarna innan vi möts av publikens dånande jubel på Torget.

Taktiken, oavsett prestationsmål, blir som vanligt att försöka fördela energin till att räcka hela vägen i mål. Att våga spara på krafterna (rentav gå ibland) uppför så att jag orkar springa på avslappnat i såväl flacka partier som utförsbackar. Att komma ihåg att fylla på med vätska och energi redan under första halvtimman och längs hela loppet. Nu när vi ändå måste ha väska med oss.

Tävlingsledaren och Städjan

Tävlingsledaren och orienteringsfenomenet David Andersson provlöper banan med den Ikoniska Städjan i bakgrunden. Foto: Nisse Schmidt

fjellfotografen.se

Städjan är svår att missa på bilder från området. På denna bild syns även Nipfjället i bakgrunden samt delar av Foskdalen till höger. Foto: fjellfotografen.se

Inov-8 Race Elite Vest

Till slut vek jag ner mig och beställde den löparväska som kändes bäst av de som erbjöds.

… Och så var det det där med materialet.

En av de största anledningarna till att jag föredrar löpning framför längdskidåkning och skidalpinism, åtminstone som tävlingsform, är enkelheten och rättvisan. Att det INTE är en materialsport. Jag kanske är lite väl tjurig som tycker att utvecklingen alltmer prylberoende löptävlingar känns tråkig – den öppnar ju trots allt dörrar till helt nya upplevelser och underlättar för arrangörer etc – men ibland har det känts som att det är Salomon som skriver tävlingsreglerna och inte vi själva som idrottsrörelse. Just till svenska Fjällmaratontävlingar känns det ganska befogat att ha med sig lite överlevnadsutrustning då det faktiskt kan övergå till snöstorm och 0 meter sikt mitt i sommaren. Men å andra sidan har jag sprungit betydligt mer svårtillgängliga lopp på betydligt mer utsatta platser i alperna och pyrinéerna, utan krav på detta. Hur som helst har jag nu ”vikt ner mig” och letat upp den modell av löparryggsäck som jag tycker verkar vara bäst. Valet föll förstås på en från inov-8, även om jag först letade på helt andra håll innan det slog mig att de förmodligen är bäst även på detta område. Dessutom känns det bra att kunna bidra till något utanför ”Salomonopolet”!

Annars brukar den här sången beskriva mina känslor inför ”ryggsäckslopp” ganska väl: https://www.youtube.com/watch?v=b0JU1JfSGY8

Tack för den här gången

Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!

Liknande inlägg by Andreas Lundblad

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X