Rune Larsson, löparlegend och min gamle gympalärare har sagt något som lyder typ, "spring alltid så lugnt att när ni är klara med löprundan längtar ni redan ut till nästa." Detta har jag försökt ta till mig men det händer att jag väl sitter där i soffan och Ullared på tv känns mer lockande än en löprunda vilket är skrämmande på så många vis.
Hur gör jag då för att ändå hitta motivationen att komma ut, jo jag tänker, Idag får det bli ett pass utan några som helst prestationskrav. Idag var precis en sådan dag, jag klickade igång min 160 bpm's spotifylista (normalt springer jag i 175-180 bpm) jag väljer sedan en runda som jag vet att jag kan både förkorta eller förlänga då jag vet att när jag väl lunkat nån kilometer då kan det bli både längre och kortare och man vill ju inte vara längst bort på en långrunda och inse att "det här var ju tråkigt". Sådana pass blir bara en pina och kan få dig börja tycka riktigt illa om löpning, och det vill vi ju inte.
Alltså ta dig ut på en betydligt lugnare runda än vanlig, skit i tiden, det ska inte vara jobbigt eller tungt utan kännas avslappnat, börja gå om det känns jobbigt eller spänt, det viktigaste är ju trots allt att bara komma ut på sitt pass, inte att det ska bli en viss distans eller tid.
Idag började jag i 160 bpm och efterhand som leendet blev bredare höjde jag bpm till 170 och det blev till slut en mil med en väldigt skön känsla efteråt.
/Fysfarsan