Känn marken under dina fötter

Vår!

I söndags var jag ute i skogen. Jag rörde mig sakta, solen sken på den gröna mossan, fågelsången var intensiv, fjärilar dansade omkring på stigen och vitsipporna gjorde skogen extra vacker. Vilken annan dag som helst skulle just den här inramningen gjort att lycka bubblat runt i bröstet. Men just där och då var känslan en annan.

Jag var inte ute på en vanligt tur, utan var ute och plockade ner snitslarna efter lördagens Trail och Mustasch som för femte gången fyllt skogen med mustaschprydda löpare. TOM arrangeras till minne av Tom Bjernerud som omkom i en lavinolycka 2013. I år skulle Tom fyllt 39 år. Loppet gick bra, vi hade som vanligt helt fantastiska deltagare som tillsammans med våra än mer fantastiska funktionärer gjorde lördagen till en underbar dag. Vi i Bergslöparna kände oss så stolta och glada när vi på lördagen rundade av loppet. Glädje, gemenskap, natur och skratt är det vi tar med oss när vi minns Tom, och det var precis vad vi upplevde tillsammans med löparna i lördags.

Dagen efter loppet innebär en del efterarbete för oss arrangörer. Jag vaknar, slänger fötterna över sängkanten och ser att jag fått ett meddelande. Ett meddelande som jag läste om och om igen. Men det spelade ingen roll hur många gånger jag läste det. Jag förstod det inte. Kunde inte ta in det. Ville inte förstå. Meddelandet visade en bild på dödsannonsen för en fantastik människa som jag haft förmånen att träffa. En människa som inte längre vandrar med oss på denna jord.

Angeliqas och min stig korsades eftersom vi både älskade att vara i naturen. Och att dricka kaffe. Jag slogs av den fantastiska värme hon utstrålade, den drivkraft hon bar. En fantastisk energi som hon så generöst delade med sig av. Så full av liv. Ni vet en sådan där människa som man tycker om från första stund! Och nu finns hon bara i våra minnen. Helt omöjligt att förstå.

Jag rör mig i skogen och kan inte få tankarna att sluta snurra. Livet är så skört. Naturen är läkande, men vissa saker är för stora och för svåra till och med för skogen, fjället, bergen, stjärnorna och havet att hjälpa till med. Det skrämmer mig. Jag ser allt det vackra runtomkring mig, och försöker hämta kraft. Jag saktar medvetet ner på stegen. Tänker att vi stressar för mycket, när det enda vi bör stressa är att skynda oss att leva. För vi får bara en chans, och ingen vet när den tar slut. Och vi måste skynda att älska. Älska mycket och innerligt. Skratta ofta. Och känna marken under våra fötter.

Här och nu.

Jag stannar, vänder ansiktet mot solen, blundar och andas djupt. Ni har säkert som jag, ibland fått svara på frågan ”varför springer du”? Jag brukar svara att löpningen gör mig gott på så många sätt jag inte trodde var möjligt innan jag började springa regelbundet, att den får mig att uppleva naturen genom alla årstider och träffa människor jag kanske aldrig träffat annars. Jag tänker ofta på hur glad jag är att jag har möjlighet att springa, så det korta, raka svaret är ”för att jag kan”. Jag öppnar ögonen. Solen skiner, våren väcker skogen efter vintern. Jag anstränger mig, andas, tar in ljuset, dofterna och ljuden. Springer sedan sakta vidare med tusen och inga tankar. Och jag känner marken under mina fötter.

Liknande inlägg by Josefin Forsell

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X