Det har gått dryga en och en halv månad sedan jag var hemma sist och jag börjar längta hem till Abisko. Jag har lättare att hålla distans till allting där och det är som att fjällen lugnar ner mig och påminner mig om vad som är viktigt för mig. Jag tycker stundvis att det är svårt att inte dras med i "löparvärlden": i hetsen att springa lopp, prestera och räkna kilometrar och kilometertider. Jag försöker vara medveten om när det barkar iväg men ibland hamnar jag lite vilse ändå, När det händer tappar jag glädjen i löpningen och bill bara dra ut på fjället tillsammans med Scout, tälta och dricka pulverkaffe. Hitta tillbaka till enkelheten.
Jag försöker att bli bättre på att dra på skygglapparna och fokusera på det jag själv håller på med istället för vad alla andra gör. Låta mig inspireras men följa min egen väg. Kanske är det inte den väg som kommer leda mig till bäst resultat rent prestationsmässigt men då får det vara så, det finns så mycket annat som har större värde fast det inte går att värdera. Känslan av att ha hela fjället för sig själv, att springa genom jokkarna tillsammans med Scout. Att gråta bara för att det är så jäkla vackert. Lukterna. Renarna som följer oss med blicken. Tystnaden som är allt annat än tyst. Jag älskar att springa genom årstiderna, Springa och stanna upp och springa igen. Klockan på armen visar höjdmetermeter, tider och gröna gubbar men vad vet den egentligen?
Det har varit mycket så kallad träning sedan vi kom till Slovakien och väldigt lite kravlös löpning. Med träning menar jag alltså sådant som går att mäta i form av siffror. Det är konstigt det där, för så fort klockan stannar hemma ser jag det bara som myspass även om det i slutändan kanske springer längre eller snabbare. Ja, det är kul att summera "bra" veckor i en träningslogg. Ibland. Oftast tycker jag inte det. Kanske för att det i min favoritlöpning ingår klipaus med Scout, lite kurragömma och så att klättra upp på nån sten. Sådant gör sig inget vidare på papper eller i excel.
- Imorgon ska jag springa sista mötbara dagen på en stund bara för fåfängan i att få mitt livs "bästa" träningsvecka. Sen ska jag ägna lite tid åt att värdera det där ovärderliga, och låta den biten styra. Jag tror på balansen, men det ovärderliga är alltid viktigast!
