Jag blir lätt varm när jag springer. Eller jag blir alltid varm och lätt överhettad. Samtidigt finns det få saker som går upp emot att springa långpass i solen en vacker vårdag.

För att inte kollapsa av värmeslag så vet jag att jag måste ha med mig mycket vätska när jag ger mig ut och det är inte ovanligt att folk höjer på ögonbrynen när de inser hur mycket vätska jag gör av med. För att inte gå tom tyckte mitt sällskap att vi skulle ta med oss en tankbil med vätska när vi gav oss ut under den högsommarvärme som låg över landet i lördags. Tankbil i skogen kändes utmanande och jag såg framför mig hur upprörda röster skulle höras när jag drog fram med en tankbil i den orörda skogen. Istället plockade vi på oss åtskilliga flaskor vatten och sportdryck och jag landade på 2,5 l i vätskeryggan.

Skogen var ljuvlig och sjöarna glittrade inbjudande. Vi rullade fram över stock, sten och en kopparödla. Jag drack mycket och svettades ännu mer. Vi såg citronfjärilar och små blåvingar. Vi gick uppför och sprang utför. Vi pausade och fotade och vi insöp skogen runt oss.

Just den här dagen sprang vi längs nya stigar och studsade högt när något svart ringlade in i gräset bredvid stigen. Hjärtat slog många extraslag och jag såg ormar överallt den närmast följande kvarten. På ett annat ställe hittade vi en brunaktig huggorm som spanade och hjärtat löpte åter amok i bröstet. Det är så galet obehagligt med alla dessa otäcka ormar.

Men man får ta det onda med det goda och nästan fyra timmar ute i skogen, längs vackra stigar, myrmarker, kalhyggen, sjöar och stenhällar, slår alltid högst. Det är frihet och lycka.

PS. Ni vet väl att det numera även går att hitta Patrik Söderqvist här på TrailrunningSweden.