Hej.
Lite rapportering från tävlingar.
Det som var tänkt att bli årets första tävling, Edsvidsleden Trailrun i Trollhättan fick jag vackert stå över eftersom jag hade snor ändå ut i öronen. Sur som ett rönnbär fick jag agera chaufför och flygande reporter åt mina vänner. Det var under omständigheterna ganska roligt att vara publik och "facebook-live" reporter. Jag var besviken i början över att inte kunna springa men när jag väl förlikat mig med mitt öde blev det 100% hejarop och peppning av alla som kämpade genom den tuffa banan med många höjdmeter och bitvis svår terräng.
När man sprungit banan några gånger vet man exakt vart man ska stå och filma för att få bäst högpulsmotiven. Mitt i den längsta stigningen, precis efter den brantaste biten var ett utmärkt ställe att stå på. Här präglas ansiktena av ödmjukhet inför åtagandet, glädje och ett visst mått av illamående och andnöd. Avundsjukan var stor men man ska inte underskatta glädjen och styrkan i att hjälpa till att driva på de som springer. När man tänker efter gör publiken ganska mycket för en när man tävlar. Man lyckas alltid krama ur lite till ur benen om det står någon och klappar händerna och hejar på en.
Förkylningen gick till slut över och jag kunde delta i årets andra tävling.
Military Fitness Bootcamp Challenge i Stenungsund. Den första i OCR Golden Trophy serien. En militär hinderbana på 5km och med 100 hinder. En tävling jag alltid ser fram emot att genomföra varje år. Den ändrar sig lite varje år men mycket känner man igen och minns med skräckblandad förtjusning. Årets första bad i havet till exempel. Det var inte så kallt som jag hade trott att det skulle vara men det var inte så att man ville ligga i och plaska någon längre stund. Min insats räckte till en 27:e plats som jag är väldigt stolt över. Man lär sig en del om vad man kan göra om man bara är i "Race-mode". Att hoppa mellan containrar eller krypa i lera och iskallt vatten gör man utan att tänka. Det blir helt rimligt att man ska göra sker på en tävling som man kanske aldrig skulle göra annars. Inte så mycket vinnarskalle som överlevnadsinstinkt tror jag, man får en känsla av styrka och stolthet när man krupit, klättrat och simmat genom banan och sprungit upp för sista väggen till målgången. Ett kvitto på att man är en överlevare. En som inte ger sig trots att 100 hinder står i ens väg.
Summan av kardemumman då? Jag vill känna glädje när jag springer, iallafall när jag sprungit klart. Det får gärna vara jättejobbigt, jättelångt eller grisigt men är man inte glad efteråt ska man nog tänka ett varv till innan man anmäler sig till nästa tävling.
Sist en liten uppmaning. Om det är en tävling i din närhet som du inte ska delta i själv så gå dit och klappa händer en stund. Det hjälper verkligen de som kämpar och sliter.
Puss på er.
