Löpning - i nöd och lust

Jag är en känslomänniska. En som blir sprudlande glad av enkla saker, som darrar på underläppen när jag ser prisutdelningar eller när min sons fotbollslag med glädjeskutt tackar publiken...

2 april, 2017 |

Jag är en känslomänniska. En som blir sprudlande glad av enkla saker, som darrar på underläppen när jag ser prisutdelningar eller när min sons fotbollslag med glädjeskutt tackar publiken (oss mammor och pappor) för stödet eller som får röda öron av ilska när jag tycker att någon behandlas illa. Jag vill därför redan nu varna er att detta kommer bli ett ganska självutlämnande blogginlägg. Om du, till skillnad från mig, inte är en med känslorna utanpå och tycker att det är rätt jobbigt att komma någon nära – då är det kanske en bra idé att hoppa till nästa bloggare just nu. Hej och på återseende – nästa gång lovar jag blogga om ett härligt svettigt, jobbigt intervallpass eller annan löpupplevelse utan så mycket tanke kring det – ok!?

Till dig som är kvar – modigt! Tack. Och förlåt.

Jo, jag tänkte på det här med löpning. Löpningen har blivit ett medel för mig att hantera känslor. Löpningen är som meditation när jag är stressad, förlösande när jag är arg, glädjeämne när jag är glad, lugnande när jag är nervös. Jag har nog inte reflekterarat så mycket om det tidigare, men på dagens runda gjorde jag det.

Jag har sprungit, nej, rusat fram senaste åren. Jag vet att jag har på tok för mycket i min kalender för att det ska vara hälsosamt, men ändå fortsätter jag rusa. Jag får ju en enorm glädje och energi av alla de där ”extra” sakerna som jag gör. Leder gruppträning, löpgrupper, driver löparföreningen Bergslöparna och arrangerar lopp. Jag får energi av att ge energi, och då kan jag ju inte skala bort det ur mitt galet hektiska och uppbokade liv.

Allt har ställt på sin spets på sätt och vis senaste veckorna. Jag håller på att avveckla mig själv från ett jobb som jag trivs med, jag ska säga hej då till människor som jag under många år byggt upp fina relationer med, både yrkesmässiga och personliga. Jag har valt att börja ett nytt jobb, och får för första gången ett officiellt personalansvar för en grupp människor. Jag vet att inom min kommande grupp finns både en förväntan och en rädsla och oro över att en ny chef, jag, ska kliva in i gruppen. Och jag delar deras känslor, jag känner en enorm förväntan men självklart också en viss nervositet…

Tack vare jobb-bytet har jag fått chansen att inleda ett ledarskapsprogram, och jag avslutade veckan med att bli del av en grupp som tillsammans ska göra en resa och utforska och stärka det personliga ledarskapet. Jag kom hem i fredags enormt energifylld och totalt urlakad på samma gång. Jag var inte beredd på att vi så snabbt skulle dyka in i oss själva och utforska vad som formar oss, varför vi gjort de val vi gjort, vad som tagit oss dit vi är idag. Det var en känslomässig berg-och-dalbana som jag inte var förberedd på.

Idag, söndag, planerade jag långpass med min sambo. Men jag kände mig inte i form, varken mentalt eller fysiskt för långpass, så när min sambo begav sig till skogen snörde jag på mig skorna för en kortare runda hemmavid. Solen skiner. Det doftar vår. Jag springer, snabbare än vad jag tänk mig, och plötsligt känner jag hur tårar rinner längs kinden. Va? Nej, vänta. Stopp. Vad händer. Jag pausar klockan. Sätter mig ner. Försöker sortera i tankarna. Vad sjutton händer? Jag sitter där en stund. Lyssnar på fågelkvittret. Tvingar mig att tänka klart tankarna som poppar upp i huvudet. Jag får fatt i tanken som gjort mig ledsen. Jag tillåter mig själv att vara ledsen ett tag. Tänker att det är ok. Att det inte bara är ok, utan att det faktiskt är nödvändigt. Efter ett tag går sorgsenheten över till ett lugn. Och efter ännu en liten stund till en slags tillfredsställelse över att jag gav mig själv tiden att tänka klart. Jag reser på mig, och springer vidare. Tom, stark och svag på samma gång. Jag känner vinden mot mina kinder, hör min egen andhämtning, mina fötter mot gruset och jag känner att jag sträcker på mig. När jag kommer hem tar jag av mig skorna, tittar på dem och tänker att löpningen är banne mig fantastisk. Den gör något med mig. Den tillåter mig att vara precis den jag är, oavsett vilken känsla som är dominerande just då. Den tar mig till platser som jag annars inte skulle se. Den låter mig känna mig stark. Den låter mig känna mig svag. Den låter mig uppleva årets alla årstider och alla typer av väder. Den får mig att känna mig fantastisk. Den är det som helt säkert kommer att finnas med mig – i nöd och lust!

 

Senaste blogginläggen

  • Pryltest - Craft Nordlite Ultra / Pure Trail Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Men. Du är väl aldrig sjuk? Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Att komma dit man är Malin Tidqvist
    Läs mer
  • 10 månader mot 10 mil - my experience Sara Costa
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Löpargrupper

För dig som vill upptäcka nya stigar på hemmaplan - ihop med andra.

Outnorth Trailtour

Vilka är landets bästa traillöpare över säsongen 2024? Vilket är det starkaste teamet? Från stränder, via klippor och fjäll till djupa skogar.

Trails of SWE c/o Dacia

Trails of SWE c/o Dacia är 4 lopp, 4 naturtyper, 4 sätt att uppleva vårt fantastiska land. Och 4 sätt att få använda hela din kapacitet, att våga vara grym.

Guider utrustning

Få hjälp inför ditt köp av skor, pannlampor eller löparryggsäck. I samarbete med Outnorth.

Trailkalendern

På fjället, längs havet, i skogen. Här hittar du alla svenska traillopp i en kalender.

Shop

Snyggkläderna, presentkort och löpargrupperna

Trailrunning Sweden AB
Hästtorget 6, 312 30 Laholm
VAT-nr SE559145416901
Email: [email protected]


Lägger till i kundvagnen

  • x
X
X