Att springa själv är ju enkelt och lätt, att kunna dra ut precis när man vill eller får en stund över.
Fast att komma till omklädningsrummet i klubbstugan och möta alla andra likasinnade trail-löpare ger mycket mer än enkelhet och lättheten i singel-löpning.
När man går ut på gårdsplanen en stund innan det är dags att ge sig av för att hälsa på alla och hinna prata lite med de övriga ledarna i gänget känns det helt makalöst kul med vetskapen om att alla dessa människor valt att följa med mig ut i skogen en lördagsmorgon i duggregn och snålblåst.
De kunde lika gärna bestämt sig för att stanna hemma och lägga pussel eller sortera strumpor, men de valde skogen och det gör mig glad ända ut i tåspetsarna.
Delad glädje sägs vara dubbel. Hur mycket roligare är det då om man är 25 st?
Svaret blir: Mycket roligare.
Har du inte provat att springa med några andra så har du en glad överraskning att vänta den dagen du gör det.
Jag tror att många inte vill eller vågar springa i grupp bara för att de är oroliga för att sänka farten för de andra löparna. Det finns säkert grupper där ett högt tempo är det viktigaste men i de flesta grupper brukar ändå gemenskapen och sammanhållning vara i fokus.
Jag kan inte prata för andra men om någon frågar mig om de får vara med och springa tillsammans med mig blir jag bara glad.
Ytterligare en positiv sak med löpning i grupp är att man har lättare att kliva ut ur sin komfortzon och klarar av att springa den sista kilometern, den extra vändan upp för backen ellerbara den lilla spurten på slutet. Det kanske inte märks direkt men det ger resultat på tävlingar när man kan plocka fram det lilla extra och orka springa lite fortare än man trott.
Jag skulle ha skrivit om stigar och berg denna gången men det får bli nästa. Då blir det dessutom en rapport från Soteleden Terräng Marathon.
Puss på er.