Det finns många som kryper in i gymmen under de mörka kalla månaderna. Jag har aldrig varit en sådan. Jag tycker att det är helt fantastiskt att uppleva skogen alla fyra årstider. Jag kan få ett lyckorus när jag en mörk kväll tassar fram på orörda snöiga stigar i pannlampans sken. Enorma endorfinpåslag när jag med kalla fingrar drar dunjackan över mitt frostiga hår efter ett längre pass,
Men nu. Jag är så less. Så less på det här grå, trista vädret. När det varken är kallt eller varmt. Varken vinter eller vår. Det är för hårt för att springa dubbat, för halkigt att springa odubbat. Kom igen nu vintern!? Skärpning!
Jag springer inte så mycket som jag önskar. Jag som brukar ha massor av energi hittar inte motivationen att ge mig ut. Jag ser mig själv i spegeln på gymet och tänker – är jag här igen?! Det är inte det att jag inte trivs på gymet, för det gör jag. Men varför har jag så få löppass i min träningslogg senaste månaderna? Jag som älskar att träna utomhus.
Jag stirrar på tröskeln, den verkar vara minst fyra meter hög. Jag bestämmer mig. Idag kliver jag över.
Jag går ut, väljer uppjogg på en stig som jag gillar, ser till att jag blir ordentligt varm, och sedan kör jag. Snabba lyktstolpsintervaller. Busenkelt upplägg.
4x10 lyktstolpar, två lyktstolpar gåvila mellan intervallerna.
4x6 lyktstolpar, en lyktstolpe gåvila.
4x4 lyktstolpar, en lyktstolpe gåvila.
Efteråt är jag är trött. Glad. Känner mig stark. Ja, det ÄR grått ute nu. Och jag har svårt att bestämma mig för om jag längtar efter vinter eller vår. Lika ambivalent som vädret. Och visst, jag har en motivationsdipp och tröskeln är ovanligt hög. Men med ben som darrar av mjölksyra när jag avslutar mitt intervallpass med 4 minuter jägarvila och benböj, så känner jag mig glad. Nöjd. Stark.
Jag tror till och med jag längtar till nästa pass. Vilken tur att jag inte behöver längta så länge!
Trevlig helg!