Marimurumendi 2018 – ett bergsmarathon

Klockan 9 på morgonen den 15 juli står jag tillsammans med ca 200 andra personer på startlinjen till Marimurumendi marathon på det lilla torget i byn Beasain. Det är jag, Johnny Hällneby (från PaceOnEarth) och ca 198 lokala förmågor. Dagen ska spenderas på den 42 kilometer långa banan i de baskiska bergen. Det talas om ca 2300 positiva höjdmeter och för en person som sprungit mindre än en handfull backpass det senaste halvåret så vet jag att det kommer bli en tuff dag. I bagaget har jag dock både 2 st Rockman swimrun med ca 2500 hm och ett Engadin swimrun med ca 1500 hm. Jag är således förberedd på att det kommer att gå långsamt uppför men förhoppningsvis desto snabbare utför (där jag är tämligen orädd). Jag är utrustad med energikakor, gels, bloks, lösgodis och Snickers. Vätskeblåsan är full och jag har två flaskor sportdryck.

Startskottet går och alla kutar iväg i ett rasande tempo trots att den första höjdstigningen om ca 600 höjdmeter inleds redan ca 200 meter efter startlinjen. Patrik har lovat att följa med i första backen för att cocha mig att ta det lugnt. Strax innan stigningen ansluter han men håller sig på sin kant medan jag stretar på uppför i någon sorts joggtempo. Detta trots att jag vet med mig att jag sällan är snabbare löpandes än gåendes när det är brant. Men jag dras med och när övriga rusar uppför backen vill jag inte vara sämre. Det håller inte länge och när jag tacklar av och börjar gå för att inte dra på mig mjölksyra passerar alla och då menar jag verkligen alla. Jag är sist. Absolut sist.

Jag har svårt för att mentalt klara av att vara sist eftersom det får mig att känna mig sämst i världen (hur man nu kan vara det när man springer ett jäkla bergsmarathon med sjuka höjdmeter i ett varm och soligt Spanien). Men faktum är att jag ju är sämst i loppet och jag är usel på att vara sämst. När jag är sämst blir jag jättesämst och massor av energi går åt till att noja över hur dålig jag är. Patrik peppar och säger att jag är bäst men jag vet att det inte stämmer eftersom jag blir konstant påmind om att jag är både sist och usel på att ta mig uppför av den så kallade kvasten som går längst bak för att säkerställa att ingen löpare hamnade på efterkälken. Dagens första kvast består av fem spanjorer/spanjorskor som knatar opåverkade uppför samtidigt som de pratar i 180 precis bredvid mig. På mig, som med megafon rakt in i mitt öra. Hade jag varit på bra humör hade jag säkert kunnat skratta år det faktum att jag har ett eget entourage som går en halvmeter bakom mig och underhåller som spanska radioteatern. Men jag är stressad och känslan av att vara sämst lättar inte av att knappt höra sina egna tankar. När en av kvasttjejerna dessutom säger ”Linda, you must go a bit faster for the first cutoff” så är jag nära på att kasta in handduken med detsamma. Det enda jag vill är att få göra mitt lopp på mitt sätt och bli lämnad ifred. När det dessutom börjar surras om en inofficiell cutoff som plötsligt dykt upp deklarerar jag högljutt till Patrik att jag tänker kliva av vid första vätskestation. Jag tycker inte att det är roligt och det enda som går runt i kroppen är stressen och Patrik gör sitt bästa för att hjälpa mig att stävja den. Jag vet att jag ger kvasten orimligt mycket negativ energi. De är där för att peppa och stötta och det är just det de försöker göra. Det är bara det att sättet de gör det på inte funkar när jag är nere i källaren.

Enligt arrangören ska det finnas två hårda cutoffer/reptider och den första är efter 18,5 km och 3 timmar 20 minuter. Den andra är efter 32,3 km och 6 timmar. Nu pratas det om tider att passa vid varje kontroll och det sätter mig ur spel. Utö swimrun och att åter jaga cutoffer ramlar in i minnet och hela jag slår knut på mig själv. Jag vill ju njuta av loppet och utsikten. Njuta av att följa en energiplan och bara få tugga på. Nu hinner jag inte äta och dricka som jag vill och med andan i halsen finns det inte utrymme att njuta av någonting. Jag ber Patrik ta mycket foton eftersom jag har fullt upp med att hantera mig själv. Patrik som inte ens har planerat att springa ett marathon har plötsligt hamnat mitt i ett. Han berättar efteråt att han inte vågar lämna mig eftersom han tror att jag då kommer att kliva av i vredesmod.

Jag är som ett ilsket litet bi och trots glada hejarop runt mig så är jag mest sur, arg och frustrerad. När jag äntligen når första toppen Usurbe och får springa utför så känns det snäppet bättre. Utför rullar jag snabbt och kvasten hinner inte med. Druttar på ändan i leran precis innan vi når den första vätskestationen och skrapar benet. Tänker att det är sådant man får räkna med så jag sköljer av mig den värsta leran vid stationen. Jag dricker men får inte i mig någon energi. Patrik häller vatten på mig för att svalka mig och trots att jag svurit på att kliva av så fortsätter jag (givetvis) mot nästa station med en åsnas envishet.

Nu börjar stigningen mot Murumendi. Jag minns inte hur terrängen ser ut här men jag vet att det går uppför och att känslan är att vi aldrig når fram. Jag stör mig fortfarande på att kvasten envisas med att gå precis på mig och att de pratar så ofantligt högt med varandra. Patrik som fortfarande inte vikt från min sida ber dem falla bak några meter och det är en enom lättnad att slippa surret. Vi möter helgflanörer och familjer som är ute på trevliga toppturer. Alla är lätta som fjädrar uppför. Jag är tung och drar benen efter mig. Solen gassar och det är exponerat när vi slutligen tar oss uppför den sista biten av berget. Vi har tagit oss 7 km rakt upp i himlen och det symboliseras av ett stort kors uppe på berget. De som tagit sig upp på toppen för att heja ropar Aúpa och Ánimo och överallt hörs glada tillrop. Jag är inte glad. Jag är trött men försöker vinka och verka glad tillbaka även om min misär sannolikt skiner rakt igenom.

Nu får vi äntligen springa utför ett tag och det är välkommet. Jag springer och tycker att livet är drägligt. Kostar till och med på mig en kisspaus. När vi springer om ett annat par får jag en liten enrgiboost tills det åter går brant uppför. Paret travar lätt förbi och jag är åter sist. Försöker att inte bry mig men jag börjar bli trött efetrsom energin tryter. Patrik manar på mig med små tillrop som ”nu matar vi på” och ”det här kan du”. Jag kan ingenting men när jag når Kizkitza och de ringer i klocktornet känns det ändå lite andaktigt. Här börjar vi möta löpare som är på väg tillbaka. Jag har tagit mig 15 km, de har tagit sig 27 och trots att det känns helgalet så fortsätter jag. Jag är så varm att jag knappt orkar bry mig om omgivningen men sippar på cola och sportdryck som jag fyllt mina flaskor med.

Patrik säger åt mig att dricka och äta och jag försöker. Ibland. Ibland orkar jag inte ens försöka och det blir inte bättre av att all energi som inte är bloks vänder sig i magen. Jag försöker peta i mig bars, Snickers och godis men det vill genast upp igen. Patrik har bara ett par Snickers med sig och springer bredvid mig i sina vanliga shorts. Han är inte klädd eller utrustad för en heldag i bergen men med mitt sviktande tillstånd och humör har han nu bestämt sig att följa med mig hela vägen. Hinner fundera på om det kommer resultera i att jag blir diskad men orkar inte riktigt bry mig mer än så.

Vi närmar oss första cutoff vid Atzurtza efter 18,5 km och trots att jag legat på utför så känner jag att det kommer at bli tufft att hinna. Och för att vara ärlig vill jag nog inte hinna. Jag är så trött och varm att jag längtar efter att få kliva av. Men jag tittar inte på klockan utan låter Patrik driva på. Strax innan cutoffen kommer en yttepyttebacke och jag fixar inte att springa. Patrik ropar att jag måste orka men jag svarar något i stil med hur fan ska jag kunna springa när jag inte orkar. Jag har noll ork. Och när vi når cutoffen vinkar arrangören att det är slut. På något märkligt sätt lyckas Patrik övertyga om att vi inte alls är sena och borde få fortsätta. Och det får vi (och även ett par tre personer som kommer efter oss). Problemet är att vi inte hinner ta energi eller vätska och nu börjar en helvetesstigning till himlen. Den är ”bara” 320 höjdmeter men det är mindre än 2 km så stigen pekar rätt upp längs berget. Jag får lätt svindel när jag tittar uppåt och kan inte greppa att de små minimänniskor jag ser långt däruppe är tävlanden. Vi möter ett antal löpare som väljer att bryta just här och jag förstår dem. Den här sträckan är fullkomligt hemsk och eftersom vi till stor del är helt exponerade i solen blir det extra jobbigt. Det tycks aldrig ta slut. Allt handlar om att ta sig framåt, uppåt. Tankarna på att bryta rullar som sluttexterna efter en film. Jag vill inte mer, men vet att om jag bryter här måste jag ändå upp för att komma ner.

Vi kommer slutligen upp och jag vill helst av allt kollapsa eller rulla ihop mig till en boll som rullar nedför. Istället springer jag utför och lika brant som det är uppför, är det nu utför. Känner mig lättad när jag åter når Atzurtza eftersom jag vet att ytterligare utförslöp väntar. Jag älskar utför lika mycket som jag fullkomligt avskyr uppför. Nu ansluter dessutom en ny och något mer dämpad kvast bestående av två personer. De hänger på oss utför bäst de kan och varnar när de tycker att utförslöpen är för hala och branta.  Vi är inte särskilt rädda utan ligger på bra men inget varar för evigt och självklart blir det snart brantare igen och för att åter nå Kizkitza måste vi uppför. Våra medlöpare berättar hur långt det är kvar och peppar bäst de kan. De delar generöst med sig av sitt vatten som hälls över huvudet på mig. Jag är less och rätt ledsen. Ledsen på att vara trött och långsam och hopplöst usel uppför. Efter att återigen ha blivit välkomnad med klockorna i klocktornet så väntar en brant utförssträcka ner till cutoff 2, den efter 32,3 km och 6 timmar. Jag vet att vi lirar på marginalen men väljer att inte titta på klockan. Jag springer så gott jag kan men har nu även svårt att ta mig fram på platten. Jag har inte ett uns av ork men Patrik coachar mig att äta salt. Av outgrundlig anledning får jag för mig att tugga på saltet innan jag sväljer. Det är vidrigt och det krävs många munnar vätska för att få bort smaken.

Vi trillar slutligen ut ur skogen och runt ett hus och hittar cutoffen. Den här gången behöver Patrik inte övertala någon. Den här gången är vi på plats innan tiden har gått ut. Samtidigt som vi tar för oss av vätska och energi så skjuts en nödraket (eller liknande) för att signalera att tiden är slut. Vi fortsätter och stannar till i en provisorisk dusch som skapats av en vattenslang. Att få vatten över huvudet är gudomligt och under dagens lopp har jag hällt mycket vatten över mig själv men det är framför allt svett som får byxor, tröja och nummerlapp att drypa. Det går att vrida ur dem och tidvis känns det som att byxorna plaskar mot låren. Som inbiten (?) swimrunner är jag dock inte rädd för vare sig böta kläder eller skor och kvasten skakar på huvudet åt mig och Patrik när vi plaskar genom vattenpölar och lera som om det vore det mest naturliga att göra.

Bortsett från mitt mentala tillstånd så mår kroppen över förväntan. Jag har egentligen inte ont någonstans men har bröjat svullna upp. Jag ser det på mina händer men även mage, armar, ansikte och lår svullnar. Känner mig uppblåst och det ser ut som att jag är långt gången i en graviditet (sjunde till åttonde månaden). Kanske är det delvis därför som kvasten vill få mig att bryta när vi påbörjat den sista stigningen på 460 höjdmeter över knappt 6 km. Det är fasligt brant på sina håll och jag yrar om att jag är sjuk och behöver vila en stund. Patrik svarar med att säga att det har vi inte tid med just nu. Jag säger att jag nog kommer att få en hjärtattack och Patrik svarar att jag får vänta med det tills nästa station. Jag förstår inte hur en fot framför den andra kan vara så offantligt svårt. Går 10 steg och pustar och stånkar. Kvasten är rätt oroliga vid det här laget och frågar åter om det inte är dags att bryta. Det är långt till toppen och lång väg uppför och det är tydligt att de vill att vi ska vända. Jag börjar nog luta åt att vara (iaf lite) beredd att hålla med men Patrik svarar kraftfullt att nej, vi ska inte vända nu. Vi bryter vid nästa vätska i så fall. Först dit sedan får vi se. Det som tar kål på mig är värmen. Jag får inte luft och värmen kramar orken ur mig som en boaorm. Jag blir tvungen att knäppa av mig vätskevästen för att få luft mot ryggen. Bär västen i handen och låter luften omsluta mig. Det hjälper lite men det är otympligt att bära den i handen så jag sätter åter på mig den.

Patrik ber mig åter att ta salt och den här gången sväljer jag utan att tugga. Heja mig, jag är nästan vid mina sinnens fulla bruk för en kort sekund. När vi kommer ut från den brantaste delen av stigningen och når den gröna sluttningen upp mot toppen så kommer två personer springandes. Den ena har en läkarväst på sig och sträcker fram en 0,5 l flaska med sportdryck till mig samtidigt som hon häller vatten från en 1,5 liters flaska över mig. Kvastens oro har fått dem att kalla på förstärkning. Personen med läkarväst pratar med mig och känner på mina armar. Hon häller mer vatten under tiden vi fortsätter uppåt. Några hundra meter senare kommer ett helt läkarteam med ambulanspersonal springandes med stora akutväskan. De verkar tro att jag håller på att dö så jag antar att min form inte är helt bra. Jag stretar på framåt eftersom jag inser att de kommer att plocka av mig om jag stannar. När vi slutligen nått toppen och det blir platt så springer jag för att visa att jag kan. Mitt entourage springer med mig. Strax därefter möter vi en stor ambulans som kört fast i leran på den stig som är allt annat än anpassad för biltrafik. De har inte bara skickat ut ett läkarteam utan även en ambulans för att ta hand om mig. Jag har svårt att ta in vad som händer men tänker att jag knatar väl på. När vi når vätskestationen så släpper ambulans och läkarteam mig och jag passerar en annan löpare. Nu har vi bara 4 km utförslöpning kvar och med 40 minuter tillgodo innan målet stänger så inser jag att det kan gå. Men jag vågar nästan inte tro det.

Jag pinnar på efter bästa förmåga och hoppas att jag ska hinna. Fast även om jag inte kommer att hinna kommer jag att känna mig som en vinnare för att jag inte vek ner mig. När vi slutligen kommer ut ur skogen och in i stan så känner jag mig överväldigad. Det är tufft att springa och jag går lite av det 1 km långa upploppet. När jag äntligen börjar ana målportalen så springer jag medan Patrik viker av och säger att han ska möta upp mig på andra sidan. Staden kokar och den publik som står strax innan målet är helt fantastiska. Deras jubel och hejarop lyfter mig hela vägen in över målgångsmattan. Lättnaden är enorm och när kvasten som följt mig i slutet av dagen dyker upp med sista löparen så har jag svårt att hålla ihop mig själv. De grattar och kramar och det börjar sjunka in att jag just genomfört det utan tvekan jobbigaste och tuffaste loppet jag någonsin tagit mig för, alla kategorier. Jag har avverkat både distans och höjdmeter och trots att det är ett riktigt lågvattenmärke över mental prestation så är det en prestation. En sjukt jäkla bra sådan.

Liknande inlägg by Linda Doktar

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X