Det är en kollega som med mycket bekymrad min går mot mig i korridoren på jobbet och utbrister sin oro. Jag funderar en sekund på vad hon kan mena, men förstår sedan att hon syftar på min för dagen extremt stela gång. Jag har träningsvärk. Helt sjukt mycket träningsvärk om jag ska vara ärlig. Jag har ju haft något skit i kroppen ett par veckor, och har legat ganska lågt med min egen träning sedan Soteleden. Men så kunde jag inte hålla mig i veckan och var och körde ett Crossfit-pass. Tyckte att jag med flit tog det lugnt, valde att inte lasta på så mycket vikter på stången och var nöjd med att första passet på ett par veckor blev ett skönt, ganska mjukt pass. Men O MY GOD… Mjukstart?! Jag hade svårigheter att ta mig ur sängen i morse, fick backa ner för trappan på jobbet och tittade med ledsna ögon på cykelnyckeln som jag fumlade med och tappade på marken när jag skulle cykla hem. Har du upplevt sådan här träningsvärk vet du hur ofattbart långt ner till marken det kan vara – och att det om möjligt är ännu längre tillbaka upp när man ska resa sig?!

Jag tyckte att jag fått upp farten där i korridoren, att benen mjuknat lite. Min kollegas minst sagt bekymrade min vittnade om motsatsen. Jag skrev tidigare att jag tycker att styrketräning är ett bra komplement till löpning, och jag vet att det hjälpt mig massor. Men som så mycket annat så gäller det ju att hitta en balans. Hade jag haft ett lopp i helgen, eller något annat löprelaterat event hade det inte varit speciellt smart av mig att jobba med styrkelyftövningar i veckan. Men nu har jag enbart nöjeslöpning planerat samt efterlängtad tid med familjen. Då kan det vara ok med stolpiga ben.

Det där med balans är viktigt. Och att våga känna efter vad som ger en energi. Att vara en glad och entusiastisk motionär ger mig friheten att följa känslan. Jag ser till att ha glädje i det jag gör. Det betyder inte att alla pass är hejsan-hoppsan-roliga, men jag vill ändå efter avslutat pass känna en längtan till nästa. Jag försöker se till att hela tiden känna mig nyfiken och motiverad inför träningen. Jag vet att träningen gör mig gott, att även passen som inte blir som jag har tänkt mig är bra för mig. Vår och sommar blir det såklart mer löpning än styrka, vilket är naturligt eftersom jag inte kan få nog av att transportera mig längs skogsstigar, över stenhällar, bland rötter och gräs. Jag älskar doften av försommar och att lyssna på fåglarnas kvitter samtidigt som jag låter benen och kroppen jobba. Jag förundras över den variation och de kontraster som jag som springer året om ser i naturen. Och jag är glad att jag får uppleva det. Som variation i träningen lämnar jag ibland löpskorna hemma och kör ett rent styrkepass. Träningsvärken kunde jag vara utan. Men även med vetskapen om hur kroppen känns nu – ångrar jag mig? Nej. För jag lämnade crossfitboxen med ett leende, och jag kommer att le under morgondagens löprunda. Och förmodligen kommer jag kunna locka mötande löpare till ett leende också?

Med vänlig hälsning,

stel-som-en-pinne-men-glad-ändå