HeaderAD

Min bästa tävling någonsin!

Min bästa upplevelse tävlingsmässigt var utan tvekan när jag kapade min tidigare måltid med nästan fyra timmar på Tierra Arctic Ultra, 110 km från Nikkaloukta till Abisko. Jag hade tidigare sprungit den sträckan som deltagare på Fjällräven Classic och kom in i mål helt förstörd med ljumskar som hade dragit ihop sig, fötter som hade förlorat massor med hud och med en hjärna som hallucinerade då jag inbillade mig att jag såg ormar (egentligen var det rötter) överallt på stigen i mörkret. När jag tog mig an Tierra Artic Ultra, så kändes allt så mycket bättre rakt igenom hela loppet. Tävlingen i sig var väldigt speciell då jag aldrig någonsin sprungit ensam så mycket och så långt. Särskilt mot eftermiddagen då eventuella vandrare hade slagit läger och jag kunde springa i timmar utan att se enda människa, helt ensam på vidsträckt fjällmark. Vid ett tillfälle kom en tysk löpare ikapp mig och hejjade, men han var mycket snabbare än mig och jag kunde inte hålla hans tempo. Det var den enda person jag såg under tre timmar. Sedan kom jag in i en checkpoint, stämplade och sedan ytterligare tre timmar helt ensam på vandringsleden. Ingen chans att avbryta eller något, utan bara ett enda alternativ; fortsätt framåt. En fot i taget, växlande jogg/vandring, inte för lång vila vid respektive checkpoint och bara nöta på.

Det är en speciell känsla att vara i rörelse i nästan 20 timmar i sträck. Att se soluppgång och solnedgång på en och samma tävling. Väderlek som skiftar. Bara vetskapen att man efter 8 timmars löpning inte ens är halvvägs är svår att förklara hur det känns mentalt. Likaså känslan när man börjar springa ner från fjället och vet att det går lite svagt nedför ner mot Abisko. Känslan när Kungsporten dyker upp och man vet att nu är det inte många hundra meter kvar till mål, där några tappra funktionärer står och tar emot en, trots att klockan är långt över midnatt. Känslan när man ser marschallerna och plötsligt får energi som man inte upplevt de senaste 10 timmarna, vilket resulterar i ett par ben som plötsligt börjar spurta för glatta livet.

Sedan känslan av att få lägga sig i sängen på vandrarhemmet med en kropp som sedan länge har Syntax Error av alla smärtsignaler. Det gör ont, men det går inte att beskriva var, för typ allt gör ont. Trots att man är helt utmattad så är kroppen i ett sådant tillstånd att det går inte att somna förrän man fått i sig lite smärtstillande. Till sist känslan dagen efter då man äter frukost och inser vad man faktiskt har gjort. 11 mil. Till fots. I fjällterräng. Ofattbart att människokroppen ens klarar av att hantera en sådan sträcka.

Flera röster har dock höjts på sistone över om det inte gått lite för långt med långdistanslöpning. Det är liksom inte en maratondistans längre, utan nästan tre. UTMB är fyra. Jag hade som ambition ett tag att verkligen satsa på så långa lopp och kanske försöka få köra hela UTMB som El Grand Finale, men jag har börjat tänka om. Det kan vara kul med något längre lopp ibland och jag kommer absolut att springa Nikkaloukta-Abisko igen någon gång och försöka slå min gamla måltid, men för att skona kroppen och tänka långsiktigt, så tror jag att jag ska försöka hålla mig till tävlingar som är max 5-7 mil. Det är fortfarande galet lång sträcka i berg- och fjällmiljö och en utmaning som heter duga.

Liknande inlägg by Peter Lindquist

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X