Medan jag väntar på att ännu en förkylning ska ge med sig drömmer jag mig bort mot nya löpäventyr! Jag längtar verkligen efter att springa, efter en tung höst med skador och sjukdom kände jag att jag äntligen var på g igen efter en månads bra löpträning. Sen besökte jag Leos lekland och blev förpassad till soffan igen :( När man inte kan springa drömmer man desto mer om att springa och i helgen har jag intensivgooglat om olika alplopp. Det blir tyvärr inte så mycket träning i skog och berg men att springa uppför berg är bland det bästa jag vet och sommarsemestrarna de senaste åren har tillbringats på det viset. 2015 besökte jag Dolomiterna och jag berättar om den resan längre ned. En dröm jag har är att springa ett stort lopp i Alperna i vackra miljöer. De flesta större loppen är ganska långa och eftersom jag ännu inte är någon maratonlöpare gäller det att försöka hitta en ”lagom” distans. Jag märkte snabbt att många större lopp redan är fullbokade, t ex Mont Blanc Marathon, så kanske dags att anmäla sig snart?

Swiss Alpine i Davos är ett känt lopp i magnifik miljö. Det går i år sista helgen i juli (men det finns en prolog veckan innan). Där kan man springa 88, 43 eller 23 km. Jag tror inte jag kommer vara tillräckligt uthållighetstränad för 43 km till dess så 23 km känns perfekt! Har någon sprungit 23 km-loppet där? Efter att ha åkt skidor flera gånger i Davos skulle det vara fantastiskt roligt att åka dit på sommaren.

Jag hittade även en sida med sammanställning av en massa alplopp: https://runthealps.com/races/ Det verkar gå flera lopp varje vecka under sommaren även om vertikala lopp var lite svårare att hitta. Jag gissar att inte ens alla lopp finns med i den kalendern och dessutom var det bara lopp i Frankrike, Schweiz och Italien. Spanien och t ex Tjeckien har ju flera fina bergsmiljöer och även många lopp. Så man behöver nog inte oroa sig att man inte ska hitta ett lopp även om man missat att anmäla sig till de "stora".

Det finns en hel tour med Skyrunning-lopp i Europa. De flesta loppen är ganska långa (över 30K och många ultra) och det brukar även finnas vertikala kilometrar. Jag blev ju lite kär i den tävlingsformen när jag sprang Peak Performance Vertikal K i Åre förra sommaren och jag hoppas kunna få till ett sådant lopp i sommar. Ett stort vertikalt lopp går i italienska bergskedjan Dolomiterna den 19 juli så det blir nog svårt att tajma in med Swiss Alpine, dessutom verkar loppet tyvärr vara fullt. Dolomyths Run VK utgår i alla fall från den lilla byn Canazei och sträcker sig upp till ca 2400 meter höjd. Av egen erfarenhet vet jag att terrängen i Dolomiterna inte är den enklaste att springa i. Men vackert är det!

Dolomiterna ligger i nordöstra Italien och har karakteristiska taggiga bergstoppar som väcker härliga minnen som jag kommer ägna resten av blogginlägget till att berätta om...

 

Dolomiterna och löpning på Alta Via

Sommaren 2015 tog sambon och jag bilen från Sverige genom Tyskland och Österrike med mål Dolomiterna. Vi hade ingen plan alls. Vi hade vår bas i byn Corvara (man kan i princip nå samma toppar från olika byar).  När vi förstod att vi var framme/nära Dolomiterna letade vi upp ett hotell. Där fick vi tips om att Corvara (el Colfosco som det ibland kallas) kunde vara en bra utgångspunkt - och det var det. Den mysiga lilla byn Canazei där Dolomyths Skyrun utgår ifrån passerades med bil men det blev inget stopp just där. Det räckte dock att åka genom byn med bil för att känna att det verkligen var ett ställe som verkade enorm gemytligt och som jag skulle vilja besöka.

Från Corvara kunde man ta sig upp till flera toppar via liftsystemet, självklart kan man även vandra upp men om man gör dagsturer kommer man inte så långt utan hjälp med liftarna. Vi både sprang, vandrade och hyrde mountain bikes som vi tog med upp i bergen då det fanns fina cykelleder även uppe på fjällen. En av dagarna när det tyvärr var rätt dålig sikt bestämde vi oss för att ta oss till toppen Piz Boe 3152 möh. Vi började med att ta liften första biten. Sedan var det dags att börja vandra/springa uppåt. Ganska snabbt var det i princip omöjligt att springa. Dolomiterna är väldigt stenigt! På vissa ställen var det t o m en utmaning att ta sig uppför utan att glida tillbaka ned. Men till slut hade vi tagit oss upp och firade med att gå in i det lilla raststället som fanns på toppen. Där kommer jag ihåg att det fanns bilder från Dolomites Skyrace och jag läste att Emelie Forsberg hade placerats sig riktigt bra flera gånger. På den tiden visste jag knappt vad ett skyrace var eller hur stort det är i Alperna trots att själv hade sprungit ett fjällopp.

 

Turen fortsatte sedan med löpning/vandring beroende på terräng och ork på de vandringsleder som fanns uppe på berget. Vi kom bort dit liftarna till till Canazei gick ned. Vi skulle ju dock ta oss tillbaka till Corvara igen och det gjorde vi genom att springa över till andra sidan berget mot Corvara (vi följde vandringsleder) och därifrån ta oss ned till till en parkering som låg precis bredvid en stor Via Ferrata i närheten av Paso Gardena. Nu var vi dock så trötta att vi liftade tillbaka in till byn. Det blev en lång dag :)

 

Under vistelsen i Corvara fick vi nys om att det man skulle göra när man var i Dolomiterna var att vandra leden Alta Via 1 som är ca 120 km lång och går från Lago de Braies i norr till närheten av Belluno i söder. Hur hade vi kunnat åka ändå hit utan att hört talas om detta?! Nåväl, vi ville springa så mycket som möjligt men hade inte så lång tid på oss. Till slut kom vi fram till att vi ända skulle ha tid att springa/vandra en egen variant av Alta Via på ca 3 dagar, gissar att vi rörde oss runt 70 km på den tiden. Vi frågade runt lite innan för det fanns inte så mycket information på nätet om vilka varianter som rekommenderades om man inte ville köra hela. Vi skippade den första och sista delen av leden och gjorde en detour på något ställe. Det finns hyttor längs hela vägen så man behöver inte ha med sig så mycket packning utan det räcker med en mindre ryggsäck med kläder, vätska och snacks och självklart kartor. Vi tog med oss alldeles för mycket såklart.

 

Vi lade upp dagarna så här:

Dag 1

Tidigt på morgonen tog vi bussen ca 30 min till Sciare. Därifrån kunde man vandra/småspringa upp och in till Alta Via vilket tog ca 1-2 timmar. I början var det bergigt och bara uppför men sedan hamnade vi på en grönare platå med bred vandringsväg, och det kryllade av kossor. Vi ville dock se lite av början på Alta Via så vi sprang tillbaka så vi skymtade Rifugio Fanes och många vackra sjöar. Sedan fortsatt vi söderut på Alta Via via mestadels stenig terräng som gick upp och ned. En höjdpunkt den första dagen var utsikten över vackra Lago Laguzuoi.

Under vandringen (tror inte vi sprang) uppåt mot Rifugio Laguzuoi passerade man rester från Österrikes försvarsbunkar under första världskriget så det fanns även möjlighet att inhämta lite historiekunskaper. Väl uppe på toppen på 2800 meter som var rätt kall och blåsig var det ju så dags att ta sig ned igen. Det fanns inte mycket tid för vila eftersom vi hade en tidsgräns när vi behöver vara framme! Vi valde att ta oss ned första biten via tunnlar i berget från första världskriget (pannlampa ett måste).

Efter tunnlarna var det relativt springbart på steniga stigar med mycket rullgrus ned till Passo Falzarego vilket är ett av flera ställen där Alta Via korsar en bilväg. Vi hade bokat en hytta som låg ett par timmar bort på andra sida berget och det började redan bli sent, så det var bara att korsa vägen och börja springa uppåt igen i den steniga terrängen. En dryg timme senare uppenbarades en fantastisk utsikt tillsammans med Rifugio Averau. Vi var trötta och det var sent så vi gick in och kollade in hyttan – det verkade ju så mycket mysigare att bo på en bergstopp än nere i en dal. Sagt och gjort och helt plötligt var vi inbokade på denna lilla pärla, där det serverades tre rätters middag med vin! Vilken lyx! Boendet var annars enkla våningssängar men väldigt fräscht.

 

Dag 2

Nästa morgon var det dimmigt och första strapatsen var vandring upp till Rifugio Nuvolau, varifrån vi tog en Via Ferrata (klätterstig) ned den första biten. Egentligen ska man använda klätterutrustning på Via Ferratas men vi hade blivit informerade om att denna kunde man ta sig igenom utan. Den första delen var faktiskt lite läskig men det berodde delvis på att det var dimmigt och man inte kunde se riktigt var man befann sig.

Efter klätterstigen fanns en mindre stig som ringlade sig ned för berget, terrängen var även här mestadels sten men det gick att springa. Efter lite vätskepaus vid Passo Giau fortsatte turen uppåt igen mot nästa topp. Nu var det lite större och mer springbar stig till en början även om vi blandade gång med jogg för att kunna stanna och njuta av naturen. Sedemera kom vi till en platå med grönområde, stigen var fortfarande stenig. Någonstans här vi fick en jättefin utsikt ut över den kända skidorten Cortina och sjön Croda di Lago.

Stigen fortsatte längs en bergskam och sedan nedåt förbi på lite större stig förbi Rifugio Cittá de Fiume och vidare mot Passo Staulanza, där Alta Via återigen korsade bilvägen. Den sista delen innefattade brant terräng med stora stenar där det tidvis inte fanns någon tydlig stig. Vid Passo Staulanza 1785 möh lyxade vi till det med lunch innan färden fortsatte ca 750 m längs bilvägen, sedemera längs bredare grusvägar tills det återigen var dags att ta sig uppåt på stenig men relativt bred stig mot Rifugio Coldai där det blev lite vila.

 

Där och då bokade vi in oss på en hytta för kvällen som låg ca 6 km bort. Det lät ju nära men det att förflytta sig upp och ned i rullgrus går inte snabbt och dessutom passerade vi på vägen ännu en vacker sjö, Lago Coldai, som skulle njutas av!

Det här är en av de vackraste delarna av Alta Via där man även har fri sikt över Monte Civettas norra bergsvägg, känd bland klättrare. Vi avvek från Alta Via för att oss upp (vandrande) sista biten upp mot Rifugio Tissi 2250 möh, kvällens mål. Den ligger nästan längst ut på berget och man har en underbar utsikt över Alleghe-sjön. Även denna hytta var jättemysig men lite mer som jag hade föreställt mig en alphytta; liten, massor med folk, simpel mat, en enda dusch – och dessutom ett helt gäng klättrare som skulle upp för Civetta-berget.

 

Dag 3

Här slutade faktiskt vår tur på Alta Via. Efter två dagar då vi varit i rörelse från ca 9 på morgonen till 19 på kvällen var det skönt att avsluta lugnt. På morgon joggade vi tillbaka en bit därifrån vi kom ifrån men vi hade bestämt oss för att avsluta i den lilla staden Alleghe för att därifrån ta en buss tillbaka till Corvara. Vi följde en ganska brant stig som gick ned till Alleghe, här var det långsamt vandring som gällde men mot slutet när vi närmade oss staden kunde vi springa. Vi belönades också med fint väder när vi kom fram och hade lite tid att vandra längs sjön och insupa ännu mer fina vyer.

 

I dagarna hittade jag en guide till Alta Via som säkert hade varit bra att läsa innan:)  http://rifugios.net/av1.pdf

Jag myser när jag tänker på denna resa, och att få vara utomhus och röra sig hela dagarna! Dolomiterna kommer jag definitivt återvända till.