HeaderAD

Myslöpning

Jag hoppas att jag aldrig blir för gammal för att uppskatta vattenpölar

Jag hoppas att jag aldrig blir för gammal för att uppskatta vattenpölar

 

Jag har många gånger kommit på mig själv att tänka ”hur hamnade jag här”. Ofta i kombination med en härligt kittlande känsla av både glädje och förväntan. Och ibland lite (eller mycket) nervositet. Det kan vara i startfållan inför ett lopp, eller när jag ska leda ett pass för en ny grupp. Eller inför att jag ska hålla en stor presentation på jobbet. Det här är också ett sådant tillfälle. Jag – bloggare?! Spännande! Och lite skrämmande… Här kommer jag att dela med mig av mina tankar kring träning i allmänhet och terränglöpning i synnerlighet. Nu kör vi!

Löpning är så enkelt. Du behöver bara ett par skor och sedan går du ut genom dörren.

Ok, ett par skor kanske var snålt, kanske typ fem par är bättre (för långa pass, för korta pass, för skogen, för bergen och ett par med dubb). Och så några snygga tights, kanske med kompression till och med. En skön tröja också. Och kanske en jacka, lätt ska den vara. Reflexväst är ju också nödvändigt. Och bra vantar. Och kanske ett vätskebälte. Och en liten ryggsäck för transportlöpning. Pannlampa är också bra. Och ett par schyssta hörlurar. Och så en gps-klocka såklart med tillhörande pulsband. SEDAN är det bara att ge sig ut och sätta fart.

Känner ni igen er? Jag försöker inte göra mig lustig (jo, lite kanske) utan beskriver i princip mig och alla likasinnade. Jag tycker att det ÄR roligt med prylar. Jag kan bli jättepeppad att ge mig ut om jag kostat på mig ett par nya tights. Och jag älskar att nörda ner mig i min på tok för avancerade gps-klocka (Garmin Fenix3 – I love it!). Jag erkänner. Jag är en (stolt) löparnörd.

Jag vill springa snabbare, bättre, lättare, längre – hela tiden. Jag jämför mig inte mot någon annan än mig själv, men oj, vad jag tävlar mot mig! Jämför kilometertider, funderar, tänker och utvärderar.

Men så, plötsligt händer det, så struntar jag i allt det där. Jag ger mig ut, utan någon tanke om distans eller tid. Jag ger mig ut med enda målet att just ”ge mig ut”. Att snöra på mig skorna och se var benen tar mig. Jag har sprungit mestadels sådana pass på sistone. Det har varit så jäktigt med allt annat i vardagen, att jag behövt löpningen för att komma ner i varv. Och då är det inte läge att pressa tider. Jag springer i ett tempo som aldrig blir jobbigt. Jag ”tant-springer”, myslöper, och det är fantastiskt härligt. Jag vet att jag behöver börja köra andra pass snart, om jag vill utvecklas (vilket jag vill). Men just nu tillåter jag mig själv att bara njuta av lite mer stillsam löpning.

Idag snörde jag på mig skorna och gav mig i duggregnet. Klockan fick batteritorsk innan jag var hemma. Men istället för att springa raka vägen hem när klockskärmen blev svart (finns inte sträckan på Strava har den ju inte hänt, eller?!) så fortsatte jag en extrarunda. Glad som ett barn plöjde jag igenom vattenpölarna längs med stigen (man kommer ju till en punkt då det bara är att ge upp om att hålla fötterna torra – och då är det ju fritt fram, liksom).

Vågar du lämna all teknik hemma en dag? Snöra på dig favoritskorna och se var bena bär dig? Att i varje steg känna efter – Känns det bra? Vill jag öka? Sakta ner? Springa långt? Springa hem? Att springa för att springa. För springandets skull. Det är ganska befriande. Ganska fantastiskt.

I alla fall ibland.

Så. Bloggare. Det är nytt för mig och det ska bli kul! Det får bli en avkoppling, tänker jag, motsvarande stickning eller något? En ventil för någon sorts kreativitet, kanske? Vi får se.

Ni är i vilket fall varmt välkomna hit!

Liknande inlägg by Josefin Forsell

Liknande inlägg

8 Kommentarer

  1. Linda

    Tack för trevlig läsning! Första blogginlägget någonsin jag läst färdigt.
    Och lust att springa en vända i skogen fick jag ?

    Reply
    1. Josefin Forsell

      Vad kul! Stort tack, Linda! Hoppas du fick chansen att ge dig ut på en vända i skogen, om inte så har du det att se fram emot.

      Reply
  2. Annette

    Underbar läsning!
    Åh jag älskar ”när det bara är ge upp om att hålla fötterna torra”, när man liksom bara springer på utan att tänka så mycket.
    Ibland är det så underbart när jag är ute att jag högt måste säga ”f-n vad detta är härligt” 🙂 De gångerna har man nästan träningsvärk i mungiporna dagen efter!

    Reply
    1. Josefin Forsell

      Tack snälla Annette! Jag känner igen det där med träningsvärk i mungiporna. Löpning i skogen kan verkligen mana fram de mest härliga känslorna (och du är inte ensam om att prata högt för dig själv i skogen ;))

      Reply
  3. Lena

    Blir superinspirerad av både vad du skriver och sättet du skriver på… en blogg jag tänker fortsätta följa!

    Reply
  4. Sara Ahlgren

    Kul att du ska blogga! Jag vill minnas att det var det där med att springa med pannlampa som först gjorde löpningen magisk för dig. 🙂

    Själv försöker jag komma igång. Har börjat en 15 v löpteknikkurs och just köpt nya fräsiga minimalistskor. Alltid något. Det jag gjort tidigare har ju inte funkat så nu testar jag något nytt.

    Kram

    Reply
    1. Josefin Forsell

      Haha, ja det är något med pannlampslöpning som tilltalar mig. En av årets bästa rundor hittills var i skogen dagen efter att första snön kommit. Det gnistrade överallt och stigen var täckt av orörd snö. Det var magiskt att tassa fram i ljuset av pannlampan och månskenet. Jag glömde till och med bort att frysa – så vackert var det!

      Kul med kursen! Hoppas att du finner glädjen och lusten för löpningen i takt med att du får jobba med tekniken. Små knep och nycklar kan göra stor skillnad!

      Kram!

      Reply

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X