HeaderAD

När löpning blir till äventyr: Kullamannen Trail – Dödens Zon 22 km

Mäktigt lopp ska ha snygg medalj.

Kullamannen Trail, nu har jag varit där. Arrangemanget som jag tidigare följt på datorn hemma, läst race reports ifrån, tittat på bilder på sociala medier och längtat till. Fasat för och skrämts av, men mest av allt sett fram emot. Nu har jag upplevt vad berget tar men också vad det ger. Vilket är en längtan efter mer.

Kullaberg i Skåne i början av november. Det kan vara regnigt, lerigt, kallt och blåsigt, som det var förra året. Eller så kan det bli lika underbart som vi fick det, 10 grader, solsken från en klarblå himmel och bara en svalkande fläkt från havet…

Min man och jag åkte hemifrån tidigt fredag morgon för att hinna till Båstad där starten gick för 100 mileslöparna kl 9.00. Vissa löpare avspänt småpratande, andra fokuserade sammanbitet. De hade 16 mil framför sig. Längs kusten från Båstad till Ängelholm, vidare ut på Kullaberg där de skulle ta sig tre varv på 22 kilometersbanan med 1000 höjdmeter som kallas Dödens Zon. Den vi skulle springa ett varv skulle de alltså springa TRE varv.

Starten har gått. Patrik Wikström med nummer 1 på nummerlappen var fjolårets vinnare av 100 miles.

Starten är mäktig med pampig musik och Salomons koskällor, men det mest majestätiska är riddaren till häst som galopperar iväg och visar riktningen med sin röda Kullamannen-flagga. Riktigt stämningsfullt!

Kullamannen till häst bredvid tävlingsledare Per Sjögren.

När löparna försvunnit ur sikte tog vi bilen vidare till Mölle och Grand Hotell där tävlingscentrum för helgen höll på att byggas upp med ultralöparnas plastbackar med kläder och energi, tält med försäljning av mat, Salomons testskor och Suuntos sportklockor. Här skulle vi bo, mitt i händelsernas centrum! Men som alltid när jag kommer till en ny tävlingsplats vill jag kolla in banan, underlag och skapa en positiv sinnesstämning, jag vill helt enkelt känna igen mig senare när jag springer loppet. Det ger mig en känsla av trygghet när jag kan föreställa mig hur loppet kommer att se ut. Vi åkte upp till Himmelstorp och parkerade mitt i den gula bokskogen, promenerade nedför branten till stranden där Nimis trälabyrint växer större. Strax ovanför i sluttningen skulle vi springa förbi på lördagen.

Nimis

Vi körde också till Kullens fyr som vi skulle springa förbi vid ungefär 18 km. Vassa branter med massor av lösa stenar, milsvid utsikt över hav och kustlinje.

Klipporna vid Kullens fyr

Tillbaka till hotellet för middag och för att följa ultralöparnas pluppar på kartan, de kämpade på tappert även om några fick se sig besegrade under natten. Vinnaren Petter Restorp kom in på 17h 58min och fick sitt pris av Rune Larsson i Kullamannens tron.

Vinnaren på 100 miles, Petter Restorp. Nytt banrekord!

På lördagsmorgonen såg vi starten av 12 km Svarta banan från vår balkong på hotellet och senare även löparna på Dubbeldöden 44 km. Vid varje start red riddaren före och visade vägen, varje gång lika mäktigt för deltagarna.

Starten i Mölle hamn.

Vi gick ner till hamnen en bara liten stund innan vår egen start för att slippa frysa i den kalla vinden och inväntade musiken, nedräkningen, Kullamannens ritt och så var vi iväg!

Ett laddat gäng innan start.

 

Banan följde stranden och vattnet en liten bit, sen började stigningen österut ovanför Mölle samhälle. In i den gula bokskogen som vi skulle få se mycket av under loppet, enkel löpning på grusade promenadvägar. Efter ca 7 km kom vi till vätskestationen vid Himmelstorp, här kände jag igen mig från dagen innan och njöt av hagarna med kossor. Straxt vände banan skarpt tillbaka västerut för den ansträngande delen längs kusten med branta, långa stigningar i serpentinbågar eller som långsam klättring i små steg uppför. Nu var jag glad över klädseln med linne och tunna kompressionstights, det blev varmt och svetten droppade från skärmen.

Ibland såg vi inte var backen tog slut, jag tittade bara ner i marken och för att inte tänka på hur jobbigt det var fokuserade jag på att räkna stegen 1 2 3 4, 1 2 3 4, 1 2 3 4. Kliv, kliv. I bokskogen var det mjukt och sviktande av alla löv under fötterna, men ändå lite lurigt eftersom stenar låg dolda under löven och det var lätt att snubbla. En gång lyfte jag inte tillräckligt på fötterna och kanade plötsligt fram på magen men slog mig ingenting som tur var. Där det gick att springa om kom alltid snabba löpare bakifrån och svepte förbi, vid de smala passagerna trippade vi på led tills det gick att springa om. Fast jag kunde ana de kvicka löparnas irritation över att stoppas upp av oss långsammare var det ändå aldrig någon som gnällde och så fort jag kunde tog jag ett kliv åt sidan för att släppa förbi. Högst upp på berget efter varje stigning var det alltid fantastisk utsikt över det blåa havet och skogen, det var härligt att se hur högt upp vi klättrat! Sedan nedför så fort man behärskade och så kom nästa brant uppför.

Här och var längs banan sprang vi om löpare med gula nummerlappar, de beundransvärda 100 mileslöparna. Så här dags på andra dygnet av loppet var det ingen av dem som hade krafter kvar att springa, men de gick med bestämda steg, några med stavar som stöd i backarna. Jag hejade på alla jag passerade, ville tala om för dem vilka hjältar de är och att det inte var långt kvar, detta var deras sista varv och vid mål väntade deras Kullamannenring på dem!

Till slut kom vi fram till Kullens fyr med den andra vätskestationen och vi hade bara ca 4 km kvar. Jag drack lite snabbt och fortsatte ner för berget. Här var marken stenig och vass, lyft lyft på fötterna sa jag till mig själv!

På väg ”hem” och firar med en seg Snickers. Bara 4 km kvar.

När fyren var passerad började en nedstigning med baklänges rephalning och löpning på lösa stenar. Sådan omväxlande löpning som jag tycker om. Upp genom fårhagar och ned tillbaka till skogen. Här njöt jag som mest. Solen värmde fortfarande i nacken, havet och himlen var klarblå och alla medlöpare synbart lättade över att vi skulle klara loppet. Vi hade fixat backarna både upp och ner, säkert var vi många som snubblat och lagt oss på magen i skogen, men vi hade målet i Mölle straxt framför oss och kunde nästan höra musiken.

Nu ville jag plötsligt inte att loppet skulle ta slut. Just där och då hade jag kunnat fortsätta länge längs den steniga stranden, livet var lätt, löpningen flöt på fint och benen var så där skönt trötta som de är av långvarig ansträngning. In på asfaltsvägen mellan husen och glad publik hejade fram oss till den allra sista uppförsbacken och sen rakt in under Salomonbågen. Vi var i mål och fick våra fina medaljer, så härligt!

Morgon i Mölle. Med den snygga deltagartröjan.

Det här var åttonde året som Kullamannen Trail arrangerades. Det märks tydligt att det är en väl inarbetad organisation, allt praktiskt runt tävlingarna fungerar smidigt och i år blev det extra lyckat med samarbetet med Grand Hotell Mölle som serverade mat i tälten utanför och som blev en varm varvningszon inomhus för ultralöparna. På lördagskvällen bjöds det på föreläsningar och vi hade bokat oss på den goda middagen för alla deltagare.

Berget tar kraft och Dödens Zon 22 km är ett riktigt tufft lopp. Men som alltid när människor tar sig an svåra utmaningar blir det en varm gemenskap på banan, vi hjälps åt, hejar på varandra och vi kommer i mål med större energi än när vi startade. Jag vill ha mer, jag vill komma tillbaka och jag vill ha en större utmaning. Anmälan är redan öppen. Allahelgonahelgen 1-2 november 2019.

Vackra vilda Kullaberg

Liknande inlägg by Gunilla Kidmark

Liknande inlägg

2 Kommentarer

    1. Gunilla Kidmark

      Tack, ja dubbla blir riktigt, riktigt tufft men också väldigt häftigt! Träna framförallt på långa branta backar med klättringsinslag där låren och rumpa jobbar under lång tid. Lycka till!

      Reply

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X