Ni vet känslan av att man inte kommer någonstans med sin träning, att man gör det bara för att man måste, just den känslan har jag inte kunnat skaka av mig under det senaste kvartalet. Det har inte varit roligt att springa många gånger, även fast jag har spännande lopp framför mig nästa år.
Så fram till Lavaredo Ultra Trail så kommer jag träna tillsammans med en coach och jag är riktigt taggad på hur det kommer utveckla sig.
Jag har ju faktiskt tagit hjälp av en tränare en gång tidigare, när jag precis upptäckt hur kul det var att springa i fjällmiljö. Mitt mål då var att förbättra min tid på Fjällmaraton i Åre och detta var nog precis innan den stora boomen med löpcoach/trailledare/endurance coach och allt vad det nu heter. Då valde jag tränare på precis samma sätt som jag gjort nu och min åsikt om dessa "coacher" med en två-dagarskurs är fortsatt mest negativ, såklart finns det undantag som i allt annat men...
Kan en tränare inte springa fortare än mig ser jag det som en omöjlighet att den kan hjälpa mig nå mina mål. Jag vill kunna se upp till en tränare, personen ska kunna springa åttor runt mig om jag så väcker honom mitt i natten och det får man inte genom en betald kurs och ett diplom på söndagseftermiddagen.
Det handlar ändå om en större kostnad så jag har läst på så gott jag kunnat men att ha en 7e-plats på UTMB och en 15e-plats på Western States i bagaget säger en hel del den egna förmågan och efter de första samtalet så är jag säker på att utvecklingen kommer peka fint uppåt under 2018.
Istället för att lägga pengar på skor, väskor och annan utrustning så kommer jag lägga dessa slantar på mig själv istället och förhoppningsvis lär jag mig ett och annat under tiden.
Med det sagt så önskar jag alla en god jul och gott nytt år, glöm inte bort att spendera lite tid i skogen under julledigheten. Vi hörs 2018!