Orkar, orkar inte

Efter lördagens misärpass i snöslaskmodd och på blankis vaknade jag på söndagen och kände – hell no att jag springer långpass med de där förutsättningarna. Kroppen och huvudet skrek av motstånd och förlamande trötthet och ångest över tanken på att behöva släpa mig runt två och en halvtimme.

Så jag borrade ner huvudet i kudden och sa åt Patrik att han fick springa utan mig. Förnuftig som han är valde han att inte argumentera med mig utan snörde på sig skorna och begav sig ut. Nu råkar det sig dock så att herr Söderqvist känner mig rätt bra vid det här laget och vet att jag behöver rastas (nästan) varje dag. Han lämnade således en fin lapp på bordet som öppnade upp för att jag kunde höra av mig om jag ville springa en sväng när jag väl vaknade.

När jag väl vaknade hade jag inom loppet av en förmiddag gått från no way José till hell yeah. Jag var plötsligt aspepp på att springa. Patrik vände snällt tillbaka och hämtade upp mig för en löptur som var tänkt att ta ca 60 min. Väl ute rullade vi på som aldrig förr (vilket kan ha berott på att vi bojkottade skogen och sprang landsväg). Lite som att svära i kyrkan i det här forumet men efter att ha tragglat tung blötsnö dagen innan så var landsvägen att betrakta som prima vara.

Under löpturen så fick jag för första gången den här vintern reglera värmen genom att plocka av mig både buff och vantar. Det var som att min önskan om vårens ankomst faktiskt slagit in. Nåväl, vår kanske är att dra det väl långt men det var iaf trevande och värmande solstrålar som letade sig fram.

Faktum är att känslan var ett sådant uppsving att det tilltänkta passet á 60 min förvandlades till ett regelrätt långpass á 135 min. Från orkar inte till orkar och dunderstark på en och samma dag.

Liknande inlägg by Linda Doktar

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X